Landet har alltid varit ett lapptäcke av olika stammar där varje stam har sin ledare och sin politik. Adderar vi nu al-Qaida, IS och andra islamistiska grupper så råder i dag allas krig mot alla. Man gör ett sista försök att bilda en sammanhängande stat men det är dömt att misslyckas, det blir kanske bara en stat på papperet. Nato tillsammans med Sverige har lyckats bomba detta ökenland tillbaka till medeltiden och på detta sätt banat väg för IS.



                     



  
Kaoset som råder i Libyen är således en direkt följd av Natos insats där Sverige aktivt deltog med åtta JAS-plan. Aktionen motiverades som en humanitär insats för att skydda folket från diktatorn Muammar Gaddafi. Krigets verkliga syfte var att etablera en västlojal ledning i landet för att säkra en utav Afrikas största oljekällor. Det var således en variant på temat "söndra och härska" och Irak-temat. Till hjälp hade man libyska "rebeller" med fäste i staden Benghazi i öster.

  

                               

   Dessa libyska "rebeller" som väst stödde hade tidigare stridit med al-Qaida och andra jihadistgrupper i krigshärdar som Afghanistan och Tjetjenien. Personer som USA och västvärlden tidigare stämplat som terrorister accepterades nu som politiska vänner. Så när nu västvärldens ledare förfasar sig över att Libyen riskerar att hamna i extrema islamisters grepp så har man plötsligt drabbats av partiell minnesförlust. De tidigare torterarna har nu sju år senare intagit rollerna som revolutionshjältar. NATO-bombningarna gav som väntat varken demokrati eller stabilitet. Men som alla begriper gäller det kampen om oljan, där inte en dollar går tillbaka till människorna i landet. Det finns inga gränser för cynismen, så enligt muslimerna har vi intagit vår plats bredvid den store djävulen USA.

  

               

   Gaddafi och andra unga officerare genomförde en oblodig statskupp mot Libyens kung Idris. De avskaffade monarkin och utropade den nya arabiska republiken. Gaddafi hade ambitioner för sitt land och revolten kallades "den gröna revolutionen". Det var en islamisk socialism, en folkdemokrati. Inget annat än ett socialistiskt samhälle baserat på islams principer. Jämställdhet skulle råda mellan män och kvinnor och han förbjöd alkohol och hasardspel.

   Muammar al-Gaddafi propagerade för ett panafrikanskt samarbete vilket skulle leda till en politiskt större kraft gentemot väst. Han fick namnet "Kungarnas Kung" vid ett stormöte i Libyen då han ville förmå de närvarande att samverka i en all-afrikansk federation.

 

                           

   Han började ta ut allt större internationella svängar som väckte förvåning och också en viss oro. Mentalt visade han tecken på storhetsvansinne. Han solidariserade sig med terroriströrelser mm. Bevis för terrordåd som Lockerbie tex stämplade honom som en skrämmande person. Han blev mer och mer underlig. 


  

                 

   I dag köar mellan 450 000- 500 000 flyktingar i Libyen för att ta sig till Europa allt enligt kaptenen på HMS Bulwark som är britternas hjälpfartyg utanför kusten. Enligt beräkningar så utgör ca 2 procent av terrorister hävdar Libanons utbildningsminister Elias Bousaal. Om detta är rätt har inte så stor betydelse, det räcker om en handfull terrorister tar sig till Sverige för att hämnas vår bombning av Libyen. Vi får vara mentalt beredda.

   Sverige har nu blivit känt över världen som landet som öppnar sina gränser, detta rykte går mycket fort i den digitala tid vi lever i. Klarar våra kommuner av att ge dessa människor ett någorlunda värdigt liv?


   Klockan är 1640 och det är +17gr.

   Han en skön kväll

   Pelle