Politik är alltid specifik för sin tid och socialdemokratin har inga svar på de mest brännande frågorna för vår tid. Det är därför de tynar bort och ersätts av andra partier, detta är en genomgående trend i hela Europa. Människor har tappat tron på politikens kraft. Löfven och sossarna i Sverige är fast i 1990-talets storhetstid och i England längtar man efter Tony Blair- eran. Vi ser en inåtvänd socialdemokrati som drömmer om 1990-talets storhetstid, de sista underbara åren. Men med detta introverta nostalgitänkande vinner man inte några väljare. Man vägrar att inse att politik måste vara representativ för sin tid. Man saknar en långsiktig strategi, man har ingen självkritik och man har sårats av inre stridigheter. Samhället har förändrats och partiet har tappat sin historiska roll som statsbärande parti.

   



    Socialdemokratin organiserade Sverige när nationalstaten var stark, man lyfte fram storskalighet och centralism som medel. Detta gav tillväx för folkhemsvisionen, men detta fungerar inte i dag och nationalstaten håller på att luckras upp. Analyserna har man lämnat över till forskare som man har betalat ur den egna kassan och de har även formulerat deras uppdrag.

    Det räcker inte med att upprepa gamla slagord, för man tappar fotfolket och medlemmarna sviker, S-föreningarna tynar bort. Kongresserna representeras av avlönade ombudsmän och kommunalråd. Regeringens sammansättning tyder på att sossarna glider över till ett familjeföretag, som man kan jämföras med de gamla adelssläkterna på sin tid. Partiets ambition är att till varje pris behålla makten. Man placerar socialdemokrater på viktiga samhällspositioner som de sedan inte är kapabla att klara av. Sverige har tappat sina positioner på områden som utbildning, forskning och näringsliv. Detta håller inte så frågan om vi verkligen behöver socialdemokratin är verkligen berättigad för socialdemokratin håller på att montera ner nationalstaten Sverige.


    Klockan är 0610 och det är +15,6gr

   God morgon

   Pelle