Stadsplanering är inget annat än en lång förhandling där parterna vill få ut så mycket som möjligt inför förändringen. Att enbart arbeta med en vision som inte har möjlighet att förverkligas är slöseri med resurser och tid. Arbetet kanske resulterar i en "vacker" plan som ger planförfattaren en eloge för att han hållit kapitalet i strama tyglar. Detta är trams, en planstrategi som jag bestämt tar avstånd ifrån.
Jan Jörnmark skriver i en ledare i GP, "Göteborg har fastnat i projekt med inneboende målkonflikter. Vinnare är andra i Västsverige". Man har med andra ord inte lyckats med att sortera bland målkonflikterna, att prioritera, och att driva projektet framåt, detta som är det primära i all stadsplanering. Det hjälper inte med visionsdialoger, arkitekttävlingar och planeringsprocesser om inte planförfattaren vet vad han vill, han måste se målet och han måste kunna peka med hela handen, och han måste absolut ha modet att säga nej. Detta är otroligt viktigt för annars sprids en uppfattning till parterna att det är fritt fram. Det hela urartar annars till en soppa med olika krav som drabbar den ansvarige, för det är han som skall skriva under planen. Visst skall hans chefer skriva under men de svär sig fria från detaljer.
Det hela är djupt tragiskt. Gång på gång blir vi påminda om att de som är ansvariga för vår stads utveckling inte räcker till. En projektledare för Skeppsbron uttryckte sig på ett sätt som måste rubriceras som ett rop på hjälp inför svårigheterna som hopades på hans skrivbord. "Här skall väldigt mycket få plats på en liten yta. Vi skall ha spårväg, skärgårdsbåtar och alla andra trafikslag, vi behöver ta hänsyn till klimatförändringarna...men ändå bevara kulturhistorien, vi vill ha trygghet och vi måste medge en exploatering som ger oss ekonomiska möjligheter att utveckla området för alla göteborgares bästa." Slut citat.
En spännande och stimulerande planuppgift med andra ord, så man får börja med att räkna baklänges. Hur mycket exploatering krävs för att kunna bära alla dessa önskemål som kommunen lyfter fram. Att det finns byggare som vill ha uppdrag är nog sant, men att ge sig in i ett ekonomiskt självmordsuppdrag är det ingen som gör. Vem kan avgöra detta om inte "Byggmaffian"? Har man frågat Wallenstam tex? Han kanske svarar, jag bygger gärna men under förutsättning att jag får bygga tjugo våningar. Då har man i alla fall fått ett utgångsbud att börja förhandla ifrån, men man lastar på åsnan så mycket att hon inte rör sig ur fläcken. Stadsplanering är det möjligas konst och man kan inte trolla. Har man haft en erfaren ekonom som räknat på Skeppsbron? Skeppsbron är ett attraktivt byggobjekt som tilltalar en fåfäng byggare som mycket hellre bygger här än i Grästorp. Byggare är fåfänga, de vill synas och då klingar inte Grästorp något vidare.
Mer och mer framträder amatörismen, oförmågan att samordna, att prioritera, att utnyttja stadens möjligheter till invånarnas bästa. Det Skeppsbron visar är oförmågan att landa ett större projekt, man saknar tydligen de krafter som är nödvändiga. Östra Nordstadens omvälvning på sin tid krävde resurser som arbetade intimt ihop med stadens planerare. Problemen var verkligheten inte mindre i ÖN än på Skeppsbron.
Året 2017 måste användas till att bygga upp en strategi för att vinna valet 2018. Detta framstår nu som absolut ofrånkomligt. Det måste bli ett paradigmskifte, en genomgripande förändring av stadens ledning. Den är i dag inte kapabel att styra och leda utvecklingen. Detta måste bli ett löfte inför det kommande året.
Klockan är 1710 och det är +7gr. (mycket varmt för årstiden)
Gott Nytt År önskar
Pelle
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS