Om

Ingen info ännu.

Presentation

Visar inlägg från september 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Lobbying, propaganda och motioner.

   Denna sektor har ökat kolossalt på den senare tiden. Sveriges Kommunikatörer har ökat från 1800 till 6000. Propagandabranchen bara ökar, då våra kommunala beslutsfattare mer och mer vill synliggöra kommunen- och naturligtvis slippa gnället från otacksamma skattebetalare. I sällskap med landstingen köper de årligen in PR-tjänster för ett par hundra miljoner kronor. Stockholms stad toppar med drygt 30 miljoner. Det gäller tex stadsutvecklingen och i Göteborg gäller det främst Västlänken som ingen vill ha. PR-branschen ser kommunsektorn som en mycket pålitlig kund, helt oberoende av konjunkturerna.

  

                           

   Men i bland kan det gå riktigt galet. Göteborgs "Kick-off" i Cannes, i samband med fastighetsmässan MIPIM,  blev en följetång i pressen då historien följdes upp av "Uppdrag Granskning i tv. Det var ingen ordning på kvittona. Den lilla "svarta" i en klädbutik blev plötsligt ett lunchkvitto, sedan kom lögnerna. För att fastighetskontoret skulle vara på den säkra sidan så anlitade man PR-byrån JKL, men det blev ännu sämre. Så även en välrenommerad lobbyistfirma kan göra tabbar.

   Redan år 1808 kunde "Encyclopedia Britannica" upplysa om att lobbyister var individer "som frekventerade lobbyn i den lagstiftande församlingen i syfte att påverka dess medlemmar i deras officiella agerande". I vårt land har umgänget mellan politiker och påtryckare blivit en ganska så sofistikerad affär.

  

                                       

   Riksdagens motionsverksamhet har spårat ur. Utav ca 4000 motioner per år avslås omkring 99 procent. Skriva motioner är således ett meningslöst arbete, så andra får skriva då man inte vill slösa bort sin tid. Enligt uppgift så finns det många organisationer som skickar in färdigskrivna motioner så det är bara att underteckna. Men att styra en opinion kostar pengar, så begreppet "att i en demokrati får alla vara med och bestämma", klingar lite underligt. Faktum är att det krävs en kampanjkassa på många miljoner och naturligtvis en genomförandeplan. Detta säger Patrik Westander vd för "Westander Publicitet & Påverkan AB och hans PR-handbok har gratisdistribuerats till näringslivets beslutsfattare.

   Statsvetaren Tommy Möller har gjort en grundlig studie, "Lobbyism i den svenska riksdagen". Är man intresserad finns där en hel del att läsa och studera. Lite förenklat uttryckt så var veteraner mer populära än nybörjare och det var intressen med resurser som ägnade sig åt lobbying.

   De som behärskar lobbyspråket bäst är en växande grupp av socialdemokrater och att plötsligt ta steget över till näringslivet är i dag helt OK. Valnederlaget 2006 resulterade i en ström över till PR-sidan. Detta var nog inte så underligt, försörjningen inom politiken var nog det enda de behärskade. Den störste skojaren är utan tvekan Göran Persson (HSB), hans cynism är oslagbar. Kommunstyrelsen i Göteborg leder stort beträffande slarv med inhyrda PR-företag. Stadens egen revisor påpekar försynt att det vore nog bra om de följde de riktlinjer som de själva hade beslutat om.

   Det politiska spelet har utvecklats till en kamp om makten för maktens egen skull. Användningen av den, och invånarnas synpunkter, är som det uppfattas av  invånarna, av underordnad betydelse. Ministrar hinner inte avgå förrän de utnyttjar sina kunskaper i avsikt att tjäna pengar, 100 000 kronor för ett föredrag som inte behöver beskattas då man har kontakter. Genom ett trolleri i den högre skolan garanteras att regelverket följs.

   

              

   Att återställa ett folkligt förtroende för det politiska partiväsendet är inte gjort i ett nafs. Göteborgs befolkning är inte alls ointresserat av hur demokratin tillämpas. Vi får komma till tals vart fjärde år och där i mellan matas vi med ett och annat KF-beslut samt propaganda-videos mm. Öppenheten mot väljarna är borta, det är vi och dom därute.

   Man måste arbeta med frågorna tillsammans med invånarna och detta arbete får inte lämnas förrän man förvissat sig om att budskapet gått fram. Detta har man inte begripit, så makthavarna i Göteborg får ett klart underbetyg. Man har istället valt att vända ryggen till, det kanske var enklast så.


   Källa: Bengt Ericson beträffande siffror och research


   Klockan är 1520 och det är +18gr.

   Ha en trevlig kväll

   Pelle

De ofrivilliga riskkapitalisterna

   För storstäderna är investeringsbehoven så stora att skatteinkomsterna bara täcker en mindre del av utgifterna. Man löser projekten med upplåning och den växer i snabb takt. Under åren 2009-2012 ökade kommunernas skulder från 360-470 miljarder kronor. Under 2015 har skulderna passerat 500 miljarder kronor. De flesta är överens om att låneökningen kommer att öka



                  

                                    Avgår vid årsskiftet.
     

   På vänstersidan agiterar man mot "vinster i välfärden", men man nämner inte med ett ord att dessa kostnader var små jämfört med de räntor som man betalade till sina utländska långivare. Under 2014 upphandlade landets kommuner tjänster för mer än 100 miljarder kronor. 1 miljard gick tillbaka som vinstutdelning. När året var slut hade summan stigit till 10 miljarder kronor.

   Arenan Globen har gått med en miljard kronor i förlust på 25 år. Bygget skulle kosta 260 miljoner men det slutade på mellan 400 och 800 miljoner, mörkertalet är stort. Men detta har inte på något sätt varit avskräckande för politikerna har tävlat om att bygga monument över sig själva. Det gäller inte bara arenor, det gäller även tunnlar för tåg som i Göteborg. Hur mycket Göteborg har lånat upp i dag har jag inte fått reda på.

   Tillvägagångssättet är alltid detsamma. Först fattas ett principbeslut i positiv anda. Därefter gör någon en kostnadsberäkning och efter några revideringar visar den sig inte täcka ens hälften av de faktiska kostnaderna. Samtliga partier brukar vara överens och besluten är ofta blocköverskridande och skattebetalarnas intressen diskuteras mycket sällan. Detta omnämnes i Philip Lerulfs rapport "Arenafeber". Där skildras dessa stora projekt som plötsligt börjar leva sina egna liv med skattebetalarna som ovetande, ofrivilliga riskkapitalister. Men man har alltid följt de demokratiska spelreglerna. Det finns en uppsjö av kommunala skrytbyggen för den som är intresserad.

   Louise Brown, sinolog och affärsutvecklare, har skrivit boken, "Den skenhelige svensken" som utkom 2014. Hon granskar fenomenet i Sverige och hon skjuter in sig på kommunerna med sin utbredda vänskapskorruptionen. En speciell företeelse är att granskarna av makten utses av dem som skall granskas. Kommunrevisorerna väljs av kommun-och landstingsfullmäktige och inga formella kunskapskrav föreligger. Louise Brown kallar detta för "ett demokratiskt gissel". Hon skriver vidare, "Politikerna och deras utvalda sitter på sina poster i många år och utvecklar inrotade, gemensamma intressen".

   Denna kartell för Västlänken är inget annat än en demokratisk skandal. Detta projekt som redan i dag har kostat skattebetalarna 1 miljard kronor. I Stockholm fick de i alla fall en arena för en miljard i förlust, vi i Göteborg har inte fått något för vår miljard.


   Ovanstående siffror har jag hämtat från Bengt Ericsons bok, "Den härskande klassen". Bengt Ericson har varit ansvarig utgivare för dagens industri, chefredaktör för veckans affärer och mångårig korrespondent i London och New York. År 1991 tilldelades han Stora Journalistpriset för sin grävar-och berättarförmåga.

 


   I denna skrivandets stund läser jag att kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén lämnar sitt uppdrag vi årsskiftet. Då hon bara är 55 år gammal och har mycket kvar att ge, så inställer sig naturligtvis frågan varför hon väljer att lämna över uppdraget att leda Göteborg.


   Klockan är 1800 och det är +19gr.

   God kväll

   Pelle

Libanon-den verkliga krutdurken

   Det är ett under att detta land fortfarande existerar sa en historiker. Inbördeskriget självdog på grund av resurser, för man hade inte pengar för att fortsätta stridigheterna. I dag kan vi skönja ytterligare en maktfaktor, nämligen IS som kan få denna krutdurk att explodera. IS har ett enkelt program, nämligen att alla stater runt Israel skall läggas under deras välde i väntan på slutstriden mot Israel som måste komma. Hur ser Libanon ut i dag, vilka har makten?

     

                  

                                         Mellanösterns pärla.

   Libanon har ca 4,5 miljoner invånare på en yta mindre än Skånes. 90 procent av befolkningen är araber. De övriga är armenier, kurder, assyrier, turkar och greker. Religionstillhörigheten ligger till grund för uppdelningen av samhället, där varje grupp har sin egna politiska kultur, samhörighet, regler och gruppen styr lagarna som reglerar privatlivet. Denna mångkultur innebär enklaver med väldigt lite samröre utanför gränserna.

   Makten delas mellan de religiösa grupperna. Hälften av parlamentarikerna är kristna, hälften muslimer. Presidenten är kristen, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim. Lojaliteten ökar med den egna gruppen-och motsättningarna ökar mellan de övriga olika grupperna. Toleransen är minimal och tenderar hela tiden att ligga på gränsen till inbördeskrig. Den politiska splittringen i landet har förstärkts av kriget i Syrien, det är inget annat än den eviga kampen sunni vs shia, denna kamp som nu överflyttas till bland annat Sverige genom invandringen. De som har en annan uppfattning är naiva.

   Inbördeskriget tog slut 1990 och Syrien klev in på scenen som Libanons "beskyddare". Makten delades lika mellan kristna och muslimer. Man tillät emellertid att Hezbollah (guds parti) fick behålla sina vapen för att kunna fortsätta kampen mot Israel. Denna kamp som arabvärlden är absolut enig om. Landet fortsatte dock efter fredsslutet att vara splittrat efter de religiösa skiljelinjerna.

   Mellan 2013 0ch 2015 har våldet eskalerat. Våldet märks tydligt mellan de inhemska grupperna och denna konflikt sprider sig in från kriget i Syrien. Då Assad tappar mark i Syrien så ökar Hezbollah sin aktivitet i Libanon. Det finns således en risk att syriska kriget sprider sig till Libanon och på så sätt rubbar den sköra maktbalans som råder. Dagens mardrömsscenario är att den starkare gruppen IS går på offensiven i Libanon och därmed splittrar landet.

    

                             

   Libanon är världens mest flyktingtäta land. 1,5 miljoner nya syriska flyktingar har etablerats i fallfärdiga läger. Var fjärde invånare är en flykting. Den nya befolkningen ökar trycket på en redan usel infrastruktur. Över hela landet stängs elen av i flera timmar varje dygn och många städer har infört utegångsförbud efter mörkrets inbrott.

   Det är klanerna som styr. Du röstar, gifter dig inte som libanesisk medborgare, utan som kristen, sunnit eller shiit. Tanken som från början var att skapa balans inom landet har förbytts i en ständig politisk rivalitet.

    

                    


                                    En av dem som  har lämnats kvar.

   Ca 5 procent av flyktingarna orkar och har ekonomi att ta sig upp till Europa och Sverige. Gamla, kvinnor, barn och de fattigaste blir kvar under urusla förhållanden. Vi i Sverige betraktar oss själva som goda, vi öppnar våra hjärtan och plånböcker och de unga starka männen väller in, men var är kvinnorna, de gamla?

   

          

            

     Pengarna börjar tryta. Så deras standard sjunker ännu mer. Vill man hjälpa de som verkligen behöver är det här hjälpen skall sättas in.


   Klockan är 1050 och det är + 18gr.

   God morgon

   Pelle

Riksdagsledamöterna- vår tids statister

   Vi vet att enligt regeringsformen är det riksdagen som är "folkets främsta företrädare". Men redan i oktober 2004 såg man till att börja genomföra förändringar. Riksdagens egen tidning "Från Riksdag och Departement" fick andra förhållningsorder avseende det som fick tryckas. Journalisterna skulle främst använda sig av statliga källor och redaktionen fick inte följa utvecklingen inom nationell och internationell forskning. Journalisterna fick inte göra några internationella jämförelser då detta kunde utfalla till Sveriges nackdel. Detta är helt i linje med Putins krav på Duman. Riksdagsledamöterna skulle administrera i sak det som regeringen la fram., några individuella synpunkter skulle inte tillåtas. Riksdagens två största partier S och M var helt överens. Detta var ett dråpslag för yttrandefriheten och journalistiken.

   Riksdagen var således på väg att isolera sig från omvärlden, där de stora partierna bevakade problemformuleringsprivilegiet. Riksdagsledamöterna fick inte en chans mot regeringskansliets 4600 tjänstemän. Parlamentarismen sattes härmed ur spel. S-regeringen gjorde upp med sina samarbetspartners i korridoren, vilket innebar att utskottsbehandlingen enbart blev en formalitet.

   Denna toppstyrning har förstärkts. 30-40 procent av besluten har flyttats till Bryssel. Vård, skola och omsorg är kommunala angelägenheter. Detta urholkar riksdagsledamöternas möjlighet att påverka besluten. Vi ser ett väl dompterat sällskap där partipiskan viner över ryggarna. Egna analyser och slutsatser är därmed uteslutna. Hur väl fullgör ledamöterna det uppdrag som svenska folket har gett dem? Ett citat: "Vi ledamöter fungerar mest som statister, som något vackert att visa upp när demokratin behöver ett ansikte" (boken "Knapptryckarkompaniet" av Anne-Marie Pålsson). Ett citat av Fredrik Reinfeldt kan här vara på sin plats; "Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat". Ord och inga visor.

   Fredrik Reinfeldt hade etablerat sig som en skicklig yrkespolitiker och med rollen som statsminister medföljde också det obligatoriska kontrollbehovet. Jämför man med andra länder så hamnar man återigen i den ryska duman, som har det ett snäpp värre. Det finns många riksdagsledamöter som höjt sin röst utan något resultat, man sitter snällt kvar och trycker på knappen.

   Detta präglar också upplagetänk och media- prestige. 80-90 procent av de stora tidningarnas debattmaterial görs av proffstyckare som skall skapa opinion för rätt sak. Detta innebär en förenkling av viktiga samhällsfrågor då positionerna är fastlåsta. Politikens medialisering medför att det är partiernas frontfigurer som visar upp sig i de publika sammanhangen. Det är lågt i tak, vilket medför att man vill ha svaga chefer, man vill ha människor som är hanterbara. Ett välkänt fenomen även för staden Göteborg.

   Inga-Britt Ahlenius uttryckte det på följande sätt: "Att den statliga revisionen inte kan rapportera direkt till parlamentet förekommer mig veterligt inte i något annat demokratiskt land". Regeringen ville ha ett hanterbart riksrevisionsverk och Bosse Ringholm jobbade hårt med denna fråga.

   I USA har man ett "Congressional Budget Office" som politikerna kan luta sig mot. Myndigheten är en del i budgetprocessen. Här utför kvalificerade ekonomer självständiga analyser. Uppdraget är att beräkna de framtida budgeteffekterna av ekonomisk-politiska beslut. Med en sådan myndighet i Sverige är det många projekt som sannolikt stannat på ritbordet. Vi fick Botniabanan, Hallandsåsen och kanske vi även får Västlänken. Vår riksrevision försökte så gott de kunde med en del giftiga kommentarer i projekt Västlänken.

   Vi har en demokrati enligt regeringsformen, men vi kan se hur denna håller på att försvinna, det blir mer och mer en pseudo-demokrati, en Potemkin-kuliss för att visa upp. Och som ett mantra upprepar man, "demokratin är viktig".


Källa: Författaren och journalisten Bengt Ericson


   Klockan är 1800 och det är +16gr.

   Ha en trevlig kväll. Vi ses på måndag.

   Pelle 

Demokratin som försvann

   "All makt utgår från folket", detta kan vi glömma. Politikerna har skapat en egen kultur, där de har mer gemensamt med varandra än med oss väljare som de skall företräda. Detta gäller både på riksplanet och på det lokala planet. Vi har fått DÖ-överenskommelsen och Västlänkskartellen. Detta samförstånd är nu den nya kulturen som vi har att konfronteras med och den lever efter sitt eget regelverk. Det är med andra ord en klan som existerar helt ovanför våra huvuden. Genom att ingå i denna klan har de möjlighet att leva ett ekonomiskt tryggat liv. I Göteborg har socialdemokratin också, genom ett långt maktinnehav, kommit att identifiera sig med stadens skötsel medförande konsekvenser som tex ministerstyre.

  

                   

   Medlemsantalet i de politiska partierna har minskat i rask takt. Det är endast 3 procent av svenska folket som är med i ett parti och det är denna lilla del som bestämmer vilka som skall få företräda oss övriga i valda församlingar. Det verkar också som de inte har något som helst intresse för vilka personer som är bäst lämpade för denna uppgift. Färre partimedlemmar medför att partiledningarnas möjligheter ökar vilket leder till en toppstyrning av partierna där staberna avgör vad som får tyckas och inte. Här finner vi ett bra exempel i moderaternas tillvägagångssätt. Partierna har sina grupper med fokus på olika frågeområden och opinionsundersökningar finns för att få klarhet i hur stämningen är.

   Medlemmarnas avgifter till partierna utgör endast 2-3 procent av intäkterna. Resten kommer från staten, där politikerna själva har bestämt sina löner. I dag uppgår partistödet till 1,2 miljarder per år. För en mandatperiod blir det således nästa 5 miljarder kronor.

   På riksplanet har vi nu en byråkratisk koloss i regeringskansliet som har 4 600 anställda och kostnaden för detta uppgår till 7 miljarder per år. Därutöver tillkommer ca 350 myndigheter vars kostnader är svårt att få något grepp om. Vad gör alla dessa människor?

   Sverige skall framställas som ett "reformland" med en regering som är framåtinriktad och god. Olika ideologier har förlorat i betydelse, det är enbart vart fjärde år man dammar av gamla begrepp inför väljarna. För partierna tycks administrationen vara det viktigaste än trosuppfattningar och vad regeringsmakten skall användas till.

   Partierna har med all tydlighet gjort sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar, genom att bevilja sig själva ett mångmiljardstöd, De betraktar sig själva som proffs och som har tillgång till den bästa expertis som går att få. Detta har vi  med all tydlighet märkt i Göteborg. Det som gäller för den nya klanen är att slå vakt om makten och de egna privilegierna. Detta är inget annat än vår nya överklass, bestående av medelmåttor som håller varandra om ryggen.

   Dagens kontorsproletärer arbetar på papperet ca 45 timmar i veckan, men den effektiva arbetstiden är säkert endast 15 timmar. Resten av tiden ägnas till att närvara tex vid seminarier som hålls för att höja arbetsmotivationen. Det gick alldeles utmärkt att på stadsbyggnadskontoret göra dubbelt så många stadsplaner på halva tiden, vilket kunde bevisas. Det är en enorm ökning av antalet tjänstemän på partikanslierna och departementen som har präglat politiken de senaste decennierna, och alla partierna trängs i mittfåran, med undantag av en syndabock som inte får vara med och leka.

   Den 14 september kl.20 samlas en grupp människor på Gustav Adolfs torg för att påminna om årsdagen då politikerna sopade folkets röst under mattan. Frågan är hur skall detta kunna vändas till det bättre, hur skall demokratin kunna vitaliseras då vår nya klan och överhet har gjort sig osårbara. Detta är inget annat än vår nya adel.


   Källa: Siffror tillhör författaren Bengt Ericson som har skrivit om Sveriges politiska elit.


   Klockan är 0940 och det är +15gr.

   God morgon

   Pelle

Äldre inlägg

Nyare inlägg