Blogg

   Lördagen den 30 maj 2015 går till historien som den dag då den hänsynslösa makten inom moderaterna vann en seger. Den råa makten segrade över förnuftet som fick se sig besegrade i en utdragen duell på flera timmar. Men detta var en pyrrhusseger, man valde i och med detta att dö sotdöden, att sakta förtvina för en sjuk sak.

   Det fanns en strimma av hopp att förnuftet skulle kunna segra, att alla varningar inte skulle få förklinga förgäves, men tondövheten var fullständig. Krigströttheten började ge sig till känna, så man sluter sig och slår blint ifrån sig, man vägrar att se och höra alla dessa förnuftets argument som staplas på varandra, som utmynnar i att tillsätta en opolitisk granskningskommission som får avgöra detta trauma. Nej, man väljer istället att slå hårt.Detta resulterar i att man väljer att gå en långsam död till mötes, men man köper sig en tidsfrist fram till valet 2018. Därefter är det slut för partiet behövs inte längre.

   Hur denna tid fram till valet kommer att gestalta sig kan man i denna skrivandets stund bara spekulera om, men vi vet att sanningen alltid segrar till slut, även om det kan ta en tid. Dumheten faller till slut på sitt eget grepp och invånarnas dom kommer att bli hård, för vi vet nu vilka som står upp för de demokratiska värdena och vilka som inte gör det. Det slutliga avgörandet kommer därför i september 2018.

   Duellen som varade i flera timmar, visade ett djupt splittrat politiskt parti. Där fanns glänsande inlägg fulla av klokhet, där fanns ungdomligt oförstånd och där fanns uttalanden som avslöjade en makalös okunnighet. Det sista inlägget vill jag avsluta med: "Vi måste våga stanna upp och se om det finns bättre lösningar". Talaren yrkade också bifall till en oberoende utredning, klockan var då 2:49 PM.

   Klockan är 0700 och det är +9gr.Det regnar inte.

   God morgon

   Pelle

   Arbetsmetodiken är enkel, den förlorar som är minst omtyckt. Det gäller att göra sig själv så bra som möjligt och motståndaren så dålig som möjligt. Organisationer i USA har specialiserat sig på dessa uppgifter- och i krig, kärlek och politik är allt tillåtet. Det läggs ner ofantliga summor på att gräva fram historier som kan användas i detta spel. Men denna metodik har genomgått en förändring. När alla kandidaterna, strategerna, opinionsbildarna och media befinner sig online händer det saker, för ett påhopp sprider sig blixtsnabbt och växer oerhört snabbt. Genom en  sammankoppling av de olika mediegrupperna på nätet så minskar  betydelsen av de politiska journalisternas analyser och rangordningar. När alla lämnar digitala spår efter sig så blir det enkelt att bilda sig en uppfattning. Här ligger den stora förändringen som våra politiker i Göteborg inte har begripit. Att gå ut i media och säga: "Jag skiter i vad ni tycker" är det samma som att ställa sin plats till förfogande.

                           

   Tidigare satsade man i USA på tuffa organisationer med falska adresser och en hårding till advokat som målvakt. Detta gäller inte längre, nu startas det en ny organisation i veckan. Skandalerna målgruppsanpassas för att ge maximal effekt. En organisation för hundägare som skall hata Mit Romney, en organisation för kvinnor  i könskriget mm. Dessa organisationer är naturligtvis toppstyrda och finansierade av parterna med den enda uppgiften att misskreditera motståndaren. Genom att studera de som skänker pengar till presidentkandidaterna framträder ett mönster.

   Vad skapar en skandal? Nu börjar det bli intressant. I USA och England är man fullständigt besatta av sex, i Sverige gäller det pengar och anseende. Det går alltid att leta fram någon älskarinna, betala henne bra, för att tala ut om något speciellt om personen ifråga. "Om ni bara visste han........."

   Den ekonomiska tröskeln är betydligt högre i USA än i Sverige. Dessa reseräkningar som växte något alldeles enormt ("den lilla svarta") skulle inte sätta några spår i USA eller i England där är de betydligt mer härdade. Det skall vara saftigare skandaler som tex Clinton/Lewinsky-affären, när hon sög av honom i Ovala rummet, då vaknade man till liv.

   Vi röstar inte längre bara på åsikter, vi röstar på personer. Den som har karaktär och vågar stå upp för sin åsikt, som går sin egen väg och lämnar  byråkratins dammiga korridorer. En person som ger trygghet och som vinner duellen mellan det goda och det onda. Vi vill veta mer om dessa våra politiker. Det finns således stor anledning att ta sig tid för research, att gräva djupare för att få en bild av den politiske aktören.

   Den politiska utvecklingen går snabbt, spårvagnsskandalen är redan glömd, men nya frågor dyker hela tiden upp. Snabbt blir dessa genomlysta på webben och domen är klar före lunch. Vi måste nämligen ha en människa vi kan lita på, om inte så förpassar vi personen med ett klick till skräpkorgen.

   Hur skall finansieringen gå till? I USA finns det regler hur mycket politiker får ta emot, men lagstiftningen är luddig och är full av kryphål som innebär att företag kan skänka mycket stora belopp. Bush lyckades samla ihop mycket stora belopp på sin tid. Det gäller att ha råd till att hyra in duktigt folk. Det gäller att ha förmågan att samla in pengar, Bill Clinton hade den förmågan.

   Pengar från fackföreningar spelar fortfarande en stor roll för socialdemokraternas valfinansiering. Men pengar är inte allt. Anna Kindberg var den politiska kandidat som hade den mest påkostade kampanjen, men detta räckte ändå inte så långt. Den svenska politiken är fixerad på pengarna, men lägger "karaktärsfrågorna" åt sidan.

   Dessa ovanstående rader tillkom med anledning av att röster höjs på Facebook att personpåhopp och andra otrevligheter inte får förekomma. "Skitkärring" och "skitgubbe" är således absolut tabu. Jag tror inte att någon strateg från det stora landet i väster skulle bry sig om detta. Däremot är sakfrågorna väsentliga, men det hela är ändå egalt då ingen makthavare bryr sig. Själv anser jag, att ger man sig in i det politiska kriget får man vara beredd att tåla en hel del. För ego är det en fråga om stil, motståndaren får gärna sablas ner med drypande ironi. Chaplins diktatorn framstår alltid som ett föredöme, tänk när han bollar med jordgloben. Sverige förbjöd denna film att visas för att inte stöta sig med tredje riket och skränfocken Hitler.

   Det politiska slagfältet har förflyttats, inget är sig likt. I dag skrattar hela världen åt Göteborg och deras kameler, ett löjets skimmer sänker sig över makthavarna. Den digitala revolutionen har förändrat utvecklingen och kommer att påverka valet 2018. Vi kommer att få omedelbara utmärkta politiska analyser av läget, vi har dem redan i dag. Strategerna måste inrikta sig på den nya verkligheten och frågan inställer sig hur bemöter media detta? Det har skett en förändring på GP:s ledarredaktion, men är detta tillräckligt? Den digitala revolutionen har kommit för att stanna och inget kommer att vara sig likt efter Västlänkens begravning.

   Klockan är 0710 och det är +9gr.och det regnar

   God morgon

   Pelle

   Det är intressant, roligt, och samtidigt skrämmande att läsa om de personer som styr världen. Dessa herrar i sina mörkblå kostymer som kliver ur sina limousiner, vinkar åt TV-kamerorna och kanske säger några självklarheter. Vi vanliga människor hoppas på att det är förnuftet som skall segra och att de skall lösa världens problem.

 Låt oss förflytta oss till Paris och de "stora fyras" möte i maj 1946. Protokollchefen Jacques Dumaine skriver följande: "Vi vet inte om Stalin spelar poker med bra kort och obegränsade tillgångar, men vi kan inte annat än inse att hans amerikanska motståndare sitter nöjda och att britterna inte har dubblat insatsen". Det är nu besluten skall tas som sedan skall ligga till grund för den stora fredskonferensen.

   Det kalla kriget hade redan startat. Paris svämmade över av rykten som satte sin prägel på tillvaron, det rådde spionhysteri och över staden sänkte sig en fuktig sommarvärme -och man befarade det värsta. Konferensen började friktionsfritt, men efter en vecka körde man fast. Enligt den brittiske ambassadören anteckningar framgår att man kom överens i en enda fråga, framtiden för öarna Pelegosa och Pianosa, vilka hade en fyr men saknade invånare. Ambassadören Duff Cooper var irriterad för att hans nya älskarinna hade tvingats att med kort varsel bege sig till New York. Den brittiske utrikesministern Ernest Bevins anteckningar ger besked om att han skall väcka Duff om något hände, för det var nästan omöjligt att hålla sig vaken efter de stadiga officiella mottagningarna med alla fina viner.

   De verkliga mardrömmarna lär ha varit de stora banketterna som gavs till delegaternas ära i Sorbonne. Bordsplaceringen garanterade att det var nästan omöjligt att samtala med bordsgrannen på grund av språksvårigheterna. I vissa fall fanns tolkar bakom ryggen som försökte översätta konversationen. Många erkände att de begrep inte ett dyft. Men det viktigaste var naturligtvis konferensen.

   Misstankarna växte snabbt fram på båda sidor. Amerikanarna motsatte sig Stalin på grund av hans brott mot Jaltaavtalet. Stalin med sin paranoia fruktade att amerikanarna med sin självsäkerhet hade en hemlig plan, nämligen att använda atombomben. Det var i denna stämning ministrarna skulle skapa en fred med gränsdragningar för Europa. Det diplomatiska slagfältet hade blivit ett ideologiskt slagfält, och misstänksamheten bara ökade

   Detta var förberedelserna inför den stora fredskonferensen. De fem fredsfördragen skulle inte komma att undertecknas förrän  den 10 februari 1947. Avslutningsceremonin hölls i Salon de l´Horloge på Quai d Órsay vid bordet där man en gång hade lagt den skadade Robespierre innan han giljotinerades, mycket effektfullt.

   Sommaren 1946 var fuktig och het och spionhysterin och kommunistskräcken satte sina spår. Nu hade det kalla kriget börjat på allvar.

  Det är roligt att ta del av anteckningar hur det verkligen förhöll sig på dessa för världen avgörande möten., det ger en viss distans till det som sker omkring oss även på det nationella och lokala planet. Churchill var enligt uppgift inte nykter en enda gång under kriget. Han och Stalin drack något kopiöst på sina träffar som slutade sent på natten när de skulle dra sina gränser och dela bytet. Med glaset i ena handen drog man med fingret en linje över en karta som sedan skulle tolkas av bisittarna (de som tvingades vara nyktra) till en konkret gräns på en karta. Det blev naturligtvis fel många gånger, gränser kunde dela byar mellan öst och väst med katastrofer för familjer som blev splittrade.

   "Tannbach-ett krigsöde" är en tysk TV-film som på ett gripande sätt skildrar konsekvensen av gränsdragningen mellan öst och väst.

   Kanske denna historia är sann. Vid fredsförhandlingarna efter 30-åriga kriget ställdes ett ölglas på kartan som visade Kattegatt, man glömde bort Anholt, som i efterhand fick gå till Danmark istället för Sverige.

   Klockan är 0540 och det är +9gr

   God morgon

   Pelle

   Den representativa demokratin, remisserna och utställningsförfarandet är inte tillräckligt för att ett projekt skall komma att betraktats som ett demokratiskt väl genomfört projekt. Detta är planarkitekter väl medvetna om. Det måste till ytterligare en parameter i planprocessen, man måste förvissa sig om att projektet blivit förankrat hos medborgarna, de måste förstå vad som skall ändras, och varför. Gör man inte detta tenderar det hela att bli en pseudo-process.

   På 70-80 talet resulterade den formella planhanteringen i ett misstroende till makthavarna. Ärendena hade behandlats formellt riktigt, det fanns inget att invända mot den juridiska handläggningen, men ändå var detta inte tillräckligt. Människor begrep inte plankartorna, de förstod inte kanslisvenskan och detta medförde en ökad aversion mot de som hade ansvaret. Kanske det var så att man från makthavarnas drog sig för att tala om för invånarna att allt skulle jämnas med marken och därför helt enkelt gömde sig bakom KF-beslut. Detta kan jag i dag inte svara på, men vi vet att mycket hade kunnat räddas till eftervärlden av det som revs

   Som svar på detta växte det upp stadsdelsgrupper som,  "Vi i  Kommendantsängen", "Olivedals Stadsdelsförening", m.fl. Arkitekter på tex CTH tillsammans med pensionerade tekniker ledde dessa grupper. De var kunniga, pålästa och djärva. De ställde frågor och visste sina rättigheter. De hade också en alternativ syn på förändringen, nämligen att allt behövde inte rivas, man förlorade kontinuiteten och man förlorade stadens kulturhistoria. Allt detta blev ett hot mot makten, så stadsdelsföreningarna måste marginaliseras, så man tillsatte stadsdelsnämnder och fick på detta sätt en politisk styrning och kontroll.

   Enligt min mening blev stadsdelsförvaltningarna överflödiga i planeringen. De som ingick i dessa förvaltningar hade i många fall inte sina rötter i området, de kände inte för problemen och därmed visste de inte hur de skulle formulera sina remissyttrande. De kunde också styras från centralt håll, ibland på ett mycket burdust sätt. Men som ansvarig planarkitekt har man frihet att ta de kontakter man anser är nödvändiga för att kunna "landa" ett projekt. Jag författade ett utskick till samtliga hyresgäster i området som berördes av planändringen och satte upp en telefontid mellan 0800-1000. Jag ville prata med alla som var bekymrade, de skulle få korrekt information om vad som skulle hända. Byggmästarna tvingades lämna en teknisk redogörelse för byggnadernas kondition. Stadsdelsföreningarna kunde sedan ta del av denna information och förklara skriften för hyresgästerna. Alla skulle förstå varför, det var målet. Ingen skulle komma att överklaga rivningslovet eller byggnadslovet. Detta var med andra ord ett annorlunda tillvägagångssätt i planeringen. De som klagade var politikerna i olika nämnder som inte behövde spela sina roller i detta spel. Hela processen tog två år, man tjänade på att ta tid på sig i begynnelseskedet.

   Nu till vår tid och en likartad konflikt mellan makthavare och medborgare. Den representativa demokratin är otillräcklig. Dessa KF-beslut och dessa glättade broschyrer sprider ett förakt mot makthavarna för de har aldrig lyckats kunna förklara varför centrala staden skall behöva grävas upp, så vad har hänt, jo, människorna organiserar sig, de sluter sig samman, precis som förr i tiden.

   Västsvenska Folkinitiativet har bildats. En ideell och partipolitisk obunden förening. Den grundades i november 2014. Föreningen skall verka för ett ökat medborgar inflytande. Föreningen skall vara såväl folkbildande som informativa då det gäller demokratiska frågor. Man vill stärka medborgarinflytandet och stärka det demokratiska utbytet mellan folk och förtroendevalda.

   Detta är en riktig åtgärd i tiden. Detta är en opolitisk grupp som borde bli en officiell remissinstans. Hur som helst, en planförfattare har möjlighet att ta informella kontakter med de organisationer som kan påverka ärendets gång. Västsvenska Folkinitiativet har stor kraft och spridning tack vare internet och föreningen är politiskt oberoende vilket är en stor styrka. Försök till splittring av vissa politiker faller därmed platt till marken.

   Västsvenska Folkinitiativet har kommit för att stanna för det är en förening i tiden.

   Klockan är 1500 och det är +15gr.

   God middag

   Pelle

   Batteristen går upp på scenen som badar i starkt ljus. Han sätter sig ner, rättar till cymbalen och virvelkaggen. Så plötsligt drar han igång ett solo i högt tempo, det är bestämt till exakt 32 takter. Vi andra närmar oss scenen, intar våra platser och efter 32 takter lyfter vi instrumenten och låten börjar i tempo 240. Efter ca 4 minuter är allt över och den tyska publiken är stormförtjust. Allting är inövat, inget lämnas åt slumpen. Allting bygger på Wild Bills ord: "Just start right and end right, what you do in the middle does not matter". Där ute i "dimman" sitter vår agent vid samma bord som "Braunschweig-generalen" och en gammal DDR-kulturpolitiker som i rätt tid satte klorna i jazzen, han bestämde nu allt om denna musikform, och han älskade denna "kapitalistiska" musik, som han inte haft en chans att framföra tidigare. Vi visste inte hur kvällen skulle bli, men efter första låten kändes det bra.

   Det hade varit en lång dag. Med den inhyrda bussen hade vi startat klockan 0500, lastat in förstärkeri och våra instrument mm. Vid sjutiden körde vi ombord på färjan vid Helsingborg, hann med en kopp kaffe och en ostmacka, därefter vidare till nästa färja Rödby- Puttgarden. Därefter full fart på autobahn till Braunschweig.  Konserten skulle börja 1830. Vi fick vid framkomsten hjälp med förstärkeriet och sound-check, Det var verkligen ordning och effektivitet, sånt kan tyskarna. Så till hotellet för en timmes vila.

   I pausen efter första set kommer Claus (agenten) och säger att i morgon kväll skall vi vara med på en konsert i Berlin tillsammans med ett band från Australien och ett engelskt band. Vi hade redan bokat in Cotton-Club i Hamburg men detta var tydligen inga problem för detta fixade  "DDR-pampen", han bytte dag med ett lokalt band från Hamburg. Det blev en lyckad kväll i Braunschweig, kanske berodde det på att "makten" var där, det kan man aldrig veta.

   Berlin skulle bli en upplevelse. De tre banden kompletterade varandra bra och bandet från Australien leddes av en suverän trumpetare. Han var hotellägare och turnerade med sitt gäng i Europa under några månaders tid. Claus kom fram till scenen och frågade om jag kunde spela "Thats my Home" och det var inga problem, då jag brukade ha denna sentimentala låt som featuring-låt med en mindre sättning. Claus visste att detta var "pampens" favoritlåt så det fanns naturligtvis en tanke bakom. Efter framförandet kom "makten" fram, tog mig i hand och tackade, han var djupt rörd. Det händer inte så många gånger att en f.d. kulturchef från det gamla DDR kommer fram och tackar. Livet är fullt av underliga händelser. Detta förde antagligen med sig att vi fick komma en andra gång till Dresden-festivalen, men detta är bara spekulationer. Kvällen avslutades med de tre orkestrarna samtidigt på scen i ett våldsamt nummer. Vi tågade runt salen och tillbaka upp på scen, och slutade med jamlåten, "Lady Be Good", publiken stod upp och jublade inför denna genomtänkta spektakulära avslutning, tyskarna är lätt att få engagerade, och vad gör man inte för att publiken skall bli nöjd.

   Efter att ha genomfört en fem-sets konsert på Cotton Club och en lunch-spelning dagen efter  var det dags att dra hemåt. Naturligtvis med det obligatoriska stoppet  på "pråmen". Bussen var överfull med diverse varor och låg väldigt tungt. Vi körde denna gång över Öresundsbron och hamnade i en polisspärr. Polisen såg väldigt betänksam ut när han såg den djupt lastade bussen. När vi skylde på förstärkeriet och tunga instrument blev polisen intresserad, han spelade trombon, och efter en stunds trevligt musikprat vinkade han iväg oss. Vi hade aldrig klarat lastvikten, den saken var klar.

   Denna nostalgiska blogg kom till med anledning av en affisch som egentligen skulle slängas i städningen. Nu åkte den istället upp på väggen som ett minne av en tid som absolut är passerad. Tysklandsresorna ebbade så sakta ut, Claus kommentar var:"Kein geld in dixieland". De långa bilresorna och ett minskat intresse resulterade i att marknadsföringen ändrade karaktär, den blev mer kommersiell och inriktades på hemmamarknaden. Men allt har ett slut. Min tid med Sir Bourbon Dixieland Band skulle ta slut efter ca 30 år. En intensiv tid, en rolig tid med massor av upplevelser. Min önskan att spela jazz från 30-40 talen tog överhand, en annorlunda repertoar med låtar som tex "Stardust", I Cant Get Started", Body And Soul mfl. De låtar som jag aldrig fått chansen att spela med ett dixieband.

                                      Thomas, Kenth och ego.

   Klockan är 1100 och det är +10gr. det är nog nästan kuling

   God morgon

   Pelle