Om

Ingen info ännu.

Presentation

Visar inlägg från oktober 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Richard Sorge-en verklig spion

   Detta måste vara lögn ansåg Stalin när han läst rapporten från en av hans agenter i Japan. Hitlers krigsmakt skulle om sju dagar anfalla Sovjetunionen med mellan 170 och 190 divisioner. Avsändaren, Richard Sorge, kunde till och med upplysa om operationens namn: Barbarossa. Detta var den 15 juni 1941 och en vecka senare gick tre miljoner tyska soldater över gränsen till Tyskland. Stalin hade litat mer på Hitlers lugnande informationer än på Richard Sorges informationer.

   
                     

               Stalin ansåg att Sorge ljög, han trodde mer på Hitler.


   Richard Sorges var 46 år och pressattaché vid den tyska ambassaden i Tokyo. Han hade utmärkt sig för tapperhet i första världskriget, han hade en doktorstitel i statsvetenskap, arbetade som utrikeskorrespondent för flera tyska tidningar och var medlem i nazistpartiet sedan 1935. När tredje rikets makthavare ville veta vad man pratade om i Japan, Tysklands allierade var Richard Sorge den perfekte mannen.

  
                                      

   Detta var hans officiella roll. Den okände Richard Sorge var en annorlunda människa. Han blev pacifist under de infernaliska striderna på västfronten och han värvades som spion för Sovjetunionen 1924. Han skaffade sig nu en harmlös fasad som journalist. Efter några år som spion i Storbritannien och Skandinavien placerades han 1933 i Japan där han byggde upp ett nätverk av informatörer. Han gjorde sig oumbärlig hos den tyske ambassadören Eugen Ott och hade en affär med dennes hustru och fick sedan ett arbete på ambassaden. Ett nummer av tidningen ´"Der Spiegel" gör följande sammanfattning:

  "Sorge var en oförskämt charmerande lebeman, av ett slag som inte ens dagens James Bond-regissörer skulle kunna hitta på. En karl som kunde få vilken kvinna som helst i säng, och förmå vilken man som helst att avslöja sina djupaste hemligheter".

   Richard Sorge skickade under världskrigets första arton månader 141 krypterade telegram till sin uppdragsgivare i Moskva. En majkväll satt han på krogen med den tyske militärattachén major Erwin Scholl. Denne berättade allt om operation Barbarossa. "Överfallet skulle äga rum på bred front, tidigt på morgonen den 22 juni". Richard Sorge skickade på kvällen ett krypterat telegram till Moskva. Nästa dag fick han besked." Vi betvivlar riktigheten i era informationer".

     
                               

   När Sorge fick beskedet så blev han frustrerad, tog en bil till Hotel Imperial i Tokyo, satte sig i baren och fyllnade till ordentligt. Han bad om en telefon, ringer upp ambassadören Ott och enligt uppgift lär han bland annat ha gapat. "Kriget är förlorat", så det hördes över hela restaurangen.

   Han var inte särskilt försiktig av sig. Till sin japanska älskarinna lär han ha sagt: "Om någon tar kål på Hitler så kommer det att vara jag, Richard Sorge". Det är farligt att prata ut hos sin älskarinna för hon kan sladdra vidare till någon Japansk älskare och så är det kört. Oförsiktigheten hade sitt pris. Den 18 oktober 1941 arresterar japansk säkerhetspolis den tyske pressattachén och ytterligare 35 personer som misstänktes vara informatörer och därmed var Richard Sorges karriär som hemlig agent över.

   Tre dagar tidigare hade han fått iväg en rapport som skulle få avgörande betydelse för krigets utgång. Japan hade bestämt sig för att inte anfalla Sibirien utan rikta sina insatser söderut. Nu trodde Stalin honom, och därmed kunde den sovjetiske marskalken Zjukov förflytta sina 35 armédivisioner till fronten i väster och därmed hejda Hitler i sin framryckning mot Moskva. Vad hade hänt om inte detta meddelande hade nått fram?

   Den japanska regeringen försökte flera gånger använda fången Sorge som bytesvara för att köpa sina egna spioner fria. Moskva svarade hela tiden: "Vi känner inte till någon person med detta namn".

   Tjugo minuter över tio på förmiddagen den 7 november 1944 la bödeln i Sugamo-fängelset snaran om Richard Sorges hals och frågade om han hade något mer att säga." Jag tackar er för all vänlighet" sa Sorge, och så öppnades falluckan.

   Först 1964 fick Richard Sorges det erkännande han förtjänade och utnämndes till "Sovjetunionens hjälte", då hade han varit död i tjugo år.

  En spion, ett krypterat meddelande och världshistorien ändras. Stalin hade sannolikt inte klarat av Hitler utan dessa utvilade 35 armédivisioner som sattes in med kraft mot Hitlers frusna trötta trupper. Vem vet?


   Klockan är 1920 och det är +9gr. Regn

   God morgon

   Pelle





 



Arabisk intolerans

   År 1953 hade arabvärlden i genomsnitt samma BNP som Sydkorea. År 2002 låg man långt bakom Sydkorea när det gällde samhällsutveckling, ekonomisk utveckling och levnadsstandard för medborgarna. Varför har arabvärlden kommit så långt efter i utvecklingen? Svaret ligger i arabstaternas ledningar. Diktatorer, envåldshärskare, korrumperade kungar och ministrar har tillsammans med islamisk fundamentalism aktivt stoppat samhällsutvecklingen. Man har förvägrat sin befolkning kulturutbud och utbildningsmöjligheter. 

    
                                          

                                             Zvi Wirschubsky.


   Miljoner arga unga män är frustrerade på sin livssituation, på sin ledning, och i synnerhet på Västvärlden (USA) och för att kunna kontrollera sin unga befolkning satsar makten på religionen. Favoritbudskapet är demonisering av judar, Israel och Västvärlden.

   Det finns mycket få religiösa minoriteter i arabvärlden eftersom varken Islam eller härskarna önskar pluralism och demokrati. Ledarna predikar att Islam är den enda sanna religionen, medan alla "icke-muslimer" är otrogna. Muslimska Brödraskapet tillät att de kristna kunde få bo kvar om man betalade en extra skatt, men en militärjunta tog till slut över och kriminaliserade MB.

   Det är USA och Israel som bär skulden till arabstaternas situation. Dessa budskap återges ständigt i arabisk media. Situationen är historiskt välkänd, det gäller att avleda ungdomens fokus från de enorma inre problemen, man måste ha syndabockar.

   Det är i denna del av världen, och bland dessa stämningar Israel existerar sedan 1948. Det fanns ett förslag på en gemensam stat för araber och judar, men den tanken dog med våldet. Under denna tid tvingades ca 700 000 judar att lämna arabstaterna, vilket nästan aldrig omnämnes. Det bor i dag nästan inga judar kvar i något arabland och allt som har att göra med judiskhet och Israel är bannlyst. Befolkningen indoktrineras ständigt med anti-judiska och anti-amerikanska budskap som naturligtvis förvränger verklighetsbilden. Vid en enkät svarade mer än majoriteten av de tillfrågade i arabstaterna att det var judar som stod bakom bombningen av World Trade Center. Usama Bin Ladin  och talibanerna var helt oskyldiga.

   Hade araberna accepterat delningen av Palestina 1948 eller det senaste budet från Camp David hade bråket om Västbanken och Gaza varit ett minne blott. Arafat valde våldets väg med självmordsbombare och krypskyttar. I dag har vi facit, ständiga krig med tusentals offer.

   
                                      

                                               Bernard Lewis.


   Hur önskvärt det än är att en oberoende palestinsk stat etableras så kommer detta inte att lösa palestiniernas svårigheter eller arabstaternas stora inre problem. Den berömde skribenten och analytikern av Mellanöstern, arabvärlden och Islam, Bernard Lewis, skriver att arabvärlden måste ta itu med sig själv och sina samhällsproblem. Man måste införa pluralism i samhället, demokrati och mänskliga rättigheter för sina egna invånare annars blir alternativet mer despoti och våld.

   Sverige väljer att identifiera sig med palestinierna och arabvärldens offerroller. Konsekvensen blir en ytterligare förstärkning av dessa roller och arabvärldens förvrängda verklighetssyn bekräftas och leder till ytterligare förtryck.

   Västvärlden har en fri press och man bör så långt det är möjligt försöka att förmedla  sin verklighetssyn var än man ser intolerans i världen. Detta gäller Israel och i oändligt högre grad arabvärlden.

   Denna blogg med anledning av Sveriges utrikespolitiska utspel beträffande Palestina.


   Källor: Zvi Wirschubsky- leg. läkare-journalist        

              En iransk arkitekt som arbetade på stadsbyggnadskontoret.

              Bernard Lewis-analytiker och skribent.


   Klockan är 1550 och det +11gr.

   God kväll

   Pelle

          



Albert Speer-den "gode" nazisten

   På våren 1981 parkerade en elegant klädd herre sin bil utanför konstgalleriet Lempertz vid Neumarkt. På den traditionsrika auktionsfirman hade han låtit bjuda ut ett antal tavlor anonymt. Den "okände" mannen tog emot försäljningssumman i kontanter, ungefär 1 miljon D-mark, tackade och gick sedan lugnt ut till sin eleganta bil och körde iväg. Mannen var Albert Speer.

   
                           

   Nazisteliten hade sedan mitten av 1930-talet byggt upp enorma förmögenheter-genom skattelättnader och krediter, specialkrediter för inköp av mark och byggnader. Efter ett årtiondes herravälde var många av dessa pampar så rika att de redan under kriget unnade sig en "vräkig livsstil". I sina memoarer påpekar Albert Speer att han skulle varit det berömvärda undantaget. "För representiva förpliktelser" behövdes stora hus, jaktmarker, gods och slott och naturligtvis tjänare. Fram till krigsslutet pågick en intern strid inom nazi-eliten om kulturföremål, särskilt tavlor. Under de tio sista åren fram till krigets slut 1945 ägde historiens största systematiska konststöld rum.

  
                   

   Albert Speer som var generalbyggnadsinspektör för ombyggnaden av Berlin förfogade sedan 1937 över enorma finansiella tillgångar och möjligheter för att köpa målningar. Speers myndighet köpte tusentals tavlor och under tiden Paris var ockuperat gjordes inköp i stor stil. Albert Speer övervakade också de bunkrar dit konsten fördes för att skyddas mot de allierades bombningar. Rustningsministern hade i god tid före krigsslutet gömt undan sin värdefulla konstsamling och några dokument existerade inte och inför segrarmakten höll han tyst om sitt intresse. I dag har man lyckats identifiera de målningar som Speer förvärvade till sin samling och därmed så avslöjas han som bedragare.

   Judarna som var förföljda var tvungna att sälja sin konst när de måste sätta sig i säkerhet och tavlorna köptes för priser långt under marknadsvärdet. Under de sista månaderna av "det tusenåriga rikets" sammanbrott såg Speer till att inte alla hans ägodelar skulle falla i de allierades händer och han planerade mycket noga.

   En byråchef på Speers myndighet skulle få ansvaret för hans konst. Byråchefen blev sedan statssekreterare på Förbundsrepublikens finansministerium. Hitlers gunstling och rustningsminister förstod att slutet närmade sig så det gällde att skydda sin samling som nu uppgick till ca 40 verk av berömda erkända målare. Speer såg till att det inte skulle finnas några ledtrådar till sin vän och vid förhören la han ut ett sidospår som han visste skulle utmynna i ingenting. Han spelade ett  spel, var trevlig, och blev trodd.


                          

   Det dröjde ca 30 år efter hans död innan Albert Speers hemlighet om den undangömda tavelsamlingen kunde avslöjas fullständigt. Albert Speer klarade livhanken i rättegången, han ljög på ett förtroendefullt sätt och han kände mycket väl till judeutrotningen. Han ljög inför de allierades utfrågningar om konsten. När han släpptes fri arbetade han på att framställa sig som den "gode" nazisten och han ljög för sin familj. Under hela sin livstid arbetade han på att lögnbygget inte skull rasa samman. Tre årtionden efter sin död i sin älskarinnans armar återstår nu bara spillror av hans anseende som den "gode" nazisten.

   Sanningen kommer alltid fram, men ibland kan det ta lite längre tid tid. Speers bäste vän och levnadstecknare avslöjade till slut hemligheten. Med tillgång till alla dokument och original så avslöjades Speers vetskap om fördrivningen av judarna. Speers levnadstecknare avslöjade avgrunder i Speers själ.


Källa: Guido Knopp- professor i historia


Klockan är 1550 och det är +16gr.

God kväll

Pelle


Sveriges Radio- i allmänhetens tjänst

   Sveriges Radio är ett public service-företag, vilket innebär att det är oberoende och ägs av lyssnarna och finansieras med deras pengar. Det finns ett avtal med stat och riksdag som reglerar innehållet i programmen. De skall vara "opartiska och sakliga", vilket innebär att de inte får vara ett redskap för den politiska makten. Sveriges Radio har således en utomordentlig stor frihet så länge man följer vedertagna journalistiska och etiska regler.

  
                               

   I den kommersiella medievärlden står det enskilda ägare fritt att utnyttja sitt TV-företag för egna syften och lägga sig i vad som skall produceras. I Italien tex, där Berlusconi gör som han vill och i Storbritannien med mediemogulen Rupert Murdoch. I början på 80-talet lade S-politiker sig i LO-ägda Aftonbladets nyhetsrapportering inför det kommande riksdagsvalet. Det handlade om fusk med skattefria traktamenten och det passade naturligtvis inte alls in i socialdemokraternas valkampanj. På Expressen har vi tidningsledningens tassande när ägarfamiljen Bonnier stod åtalade för skattefusk. Artiklarna lär ha granskats med lupp innan de fick en blygsam placering inne i tidningen.

   Radiomediet är överlägset andra media, det är omedelbart, närvarande och äkta. Människors sätt att uttrycka sig ger deras uttalanden en annan dimension än om man bara läser dem som ett citat i en tidning. Det är reportern som intervjuar, lägger in texter och lämnar in produkten för sändning. Ansvaret är helt och hållet den som ansvarar för det konkreta innehållet. Journalisten kan inte skylla på någon annan. 

   Valrörelsen inför riksdagsvalet 1998 var igång. Fredsforskaren Wilhelm Agrell hade hittat nya uppgifter i den gamla kontroversiella IB-affären. Bomben sprängdes i juli månad. Hemlig militär underrättelsetjänst var intimt kopplad till socialdemokrater och riksdagen hade inte en aning om detta. Man spionerade både utomlands och hemma. Kommunister åsiktsregistrerades och man sysslade med inbrott och olagligheter på svensk mark. Socialdemokraterna hade haft ca 20 000 angivare ute på landets arbetsplatser för att rapportera. (Jag kände sjukhusspionen som jobbade på fastighetskontoret). Sten Andersson tvingades erkänna att detta var nödvändigt för att hindra en "sovjetisering av Sverige".

   
                     

   Nu kläcktes en idé på Sveriges Radio. Man skulle arrangera en direktsänd hearing, ett tre timmar långt radioprogram om hela IB-affären. Socialdemokraterna höll sig naturligtvis lite avvaktande trots Sten Anderssons erkännande. Men hur skulle lyssnare och väljare uppfatta en tigande socialdemokrati?

   Hearingen stoppades av ledningen av rädsla att stöta sig med socialdemokraterna. Hela historien hamnade hos pressen och de artiklar som levererades var inte nådiga. Sveriges Radio ansågs som ett av yttrandefrihetens högsäten på jorden. Den allmänna meningen var att Sveriges Radios ledning hade gjort bort sig ordentligt. Man var desperat på Sveriges Radio, man ville visa integritet och oberoende. Man ville inte visa att man var i händerna på några politiska intressen, allra minst socialdemokratiska. Från socialdemokratiskt håll hade man sagt följande: "Inte ens er egen radioledning vill ju ha den här hearingen, varför skall vi då ställa upp"? Det hela var enligt uppgift otroligt rörigt, man hade tappat kompasskursen.

   Långt senare kom det fram att socialdemokratiska partiet inte alls hade kontaktat radioledningen för att få stopp på den omstridda hearingen. Det handlade istället om rädsla, feghet och brist på civilkurage. En chef hade satt upp fingret i luften för att pejla den politiska stämningen. En nyckelperson säger följande." Det förstår du väl för fan vad sossarna säger om vi en vecka före valet drar igång en hearing om IB".

   Tankarna går till Göteborg och vår fråga till Bo Larsson hur mycket Västlänken egentligen kostar. Vi fick inget svar, för hur hade sossarna reagerat före valet om de verkliga kostnaderna hade redovisats?

   Ovanstående visar hur brist på civilkurage spelar roll i processen om Västlänken. Det lönar sig att vara anpasslig, men ibland kan det gå väldigt snett. Det bästa är att kunna skilja på knivar och gafflar.


   Källa: Jan Mosander


   Klockan är 1000 och det är +14gr.

   God morgon

   Pelle



 

Olof Palme-vapenhandlaren

   Indien och Pakistan var de största mottagarna av svenskt bistånd. Man försökte lindra nöden i dessa länder och därmed kunde deras regeringar lägga pengarna på något annat och då blev det vapen. Detta var naturligtvis alldeles förträffligt för Sverige så det är nu Bofors kommer in i bilden. Men regelverket säger att vi bara får sälja till snälla och fredsälskande länder hur ordnar man detta? Mycket lätt genom mellanhänder som tex Singapore. Sverige har alltid varit experter på hyckleri och dubbelmoral, man säger en sak, men agerar på ett helt annat sätt.

   Vintern 1986 hade Bofors fått en jätteorder från Indien. Vapendirektörerna jublade av glädje. De var inte längre "Bad guys" för den socialdemokratiska regeringen hade engagerat sig hårt. Utan regeringens starka stöd hade denna affär aldrig gått igenom. Skälet till detta var helt krasst att man försökte rädda sysselsättningen i det hårt drabbade Bergslagen, det var jobben det gällde.

       
 
               

    Förhandling på hög nivå. Olov Palme säljer kanoner till Rajiv Gandhi.
                                                       

   Nedrustaren, fredsaktivisten och ikonen Olof Palme hade personligen förhandlat om kanonerna med Indiens premiärminister  Gandhi. De snälla deklarationerna om att Sverige bara säljer till snälla länder existerade inte längre, jobbpolitiken  gick före. Men skenet skulle upprätthållas, man tummade inte på regelverket. Olof Palme hade lovat att det inte skulle förekomma några mellanhänder som skulle sko sig på kanonaffären, således absolut inga mutor skulle få förekomma. Detta var det absoluta villkoret för att Bofors skulle få affären. Palme återkom till Gandhi och försäkrade att nu var allt klart, inga "mellanhänder".

   I april 1987 avslöjas skandalen. Bofors hade betalat 30 miljoner kronor till hemliga konton i Schweiz. Detta kreverade som en bomb i Indiens huvudstad Delhi. Rajiv Gandhi hade inför sina tusen miljoner medborgare lanserat sig som "Mr.Clean", han var ledaren som lovat att rensa upp i den fullkomligt förödande korruptionen i landet, så skandalen var ett faktum. Oppositionen i parlamentet i Delhi rasade. De svenska journalisterna började nu förstå sprängkraften i avslöjandet och de hade inte haft en aning om överenskommelsen mellan Palme och Gandhi. Uppgiftslämnarna var nu tvungna att till varje pris skyddas då det vimlade av indiska journalister i Sverige som försökte få reda på alla detaljer.

   En jätteskandal var nu på gång. Det visade sig att Bofors hade skickat 250 miljoner kronor till konton i flera olika banker i Schweiz och alla betalningarna hade kopplingar till Indienaffären. Mottagarna var okända företag utan adress. ibland förekom bara kodnamn. Nu inleds en process som kan liknas vid en agentfilm med falska spår, agenter som gör allt för att sprida dimridåer. Anonyma uppgiftslämnare som enligt de svenska journalisterna till slut var utomordentligt värdefulla.

   Bofors ägdes av Nobelkoncernen, där den kände-men osynlige-finansmannen Erik Penser i sin tur var huvudägare. Koncernens styrelseordförande hette Lars-Erik Thunholm som betraktades som nestor i den svenska bankvärlden. Riksrevisionen skulle nu utreda frågan om de hemliga betalningarna och kom fram till att Bofors betalat ut 300 miljoner kronor till hemliga schweiziska konton. Om man sitter som hög chef är det nödvändigt att kunna slira på sanningen, man kallar vissa utgifter för "marknadsföringskostnader", man är aldrig insatt i detaljer och Bofors är bundet till kommersiell sekretess.

   Boforsaffären har med olika intensitet pågått i Indien långt in på 2000-talet, beroende vilken regering som haft makten. Socialdemokraten Olof Palme och ett stort antal medhjälpare spelade en huvudroll  i kanonaffären med Indien, man försökte i det längsta undanhålla dokument och andra handlingar inför polis och åklagare. Det var mörkläggning i vanlig ordning som gällde.

   Rajiv Gandhi gick ut och anklagade Sveriges Radio för att gå i CIA:s ledband. Vi skulle ha medverkat i en konspiration med syfte att destabilisera det indiska systemet och därmed skada regimen. Aldrig tidigare har några svenska journalister varit så uppmärksammade, Stockholm bombarderades av samtal från nyhetsbyråer och indiska journalister.

Olof Palme mördades den 28 februari 1986, några veckor innan det blev offentligt att Bofors fått Indienordern.

  
                                          

   "Reportern har ingen tendens, inget som han måste rättfärdiga och ingen ståndpunkt. Det är hans uppgift att vara ett opartiskt vittne och att leverera opartiska vittnesmål, så opartiska som vittnesmål låter sig göras". Detta sa den undersökande journalisten Egon Erwin Kisch (1885-1948)

   Ovanstående är verkligen något att ha i minnet för dagens journalister.



                                   Källa: Jan Mosander:                                 


                    


   Klockan är 1540 och det är +12gr.

   God kväll

   Pelle

Äldre inlägg

Nyare inlägg