Om

Ingen info ännu.

Presentation

Visar inlägg från juni 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Makten och dess språkrör

   Makten har i alla tider haft sina språkrör, då det gäller att se till att fåren springer åt samma håll. Språket varierar från vulgärt till ett mer subtilt språkbruk. GP har tagit ställning för makthavarna i Göteborg och något annat var kanske inte att vänta. Det gör det på ett raffinerat sätt utan några större åthävor åt något håll, de är experter och artikeln präglas av en viss diskret distans som är väl så effektfullt. Målet är bara att se till att 51 procent av invånarna är för trängselskatten, inget annat. Om detta lyckas har de demokratiska kraven uppfyllts och allt går maktens väg. Trängselskatten fortsätter och bygget av Västlänken startas och därmed en mycket tveksam process. Västlänken innebär den absolut största omvälvningen i Göteborgs historia och ingen vet hur slutresultatet blir. Näringslivet ser till att få sin del av kakan, det är miljardbelopp som står på spel och invånarna serveras den information som är lämplig. De grå eminenserna kommer att sprida sin desinformation men med en inre kärna av trovärdighet som kan kontrolleras, därefter är det fritt fram.

   
                                  


   Man har alltid ett mål och makthavarna målar upp ett lyckorike som skall vara i evighet. Men det går alltid snett någonstans och därför behövs det syndabockar. Judar, kommunister och imperiebyggare är välkända syndabockar i de större globala sammanhangen. I den lilla staden Göteborg har pressorganet GP valt ut pensionärerna som syndabockar och därmed har man slagit fast vilken grupp som är emot utvecklingen vars syfte är att lyfta staden mot högre höjder. Detta är ett listigt knep, en i högsta grad medveten vinkling av hela frågan. Man har ringat in de får som inte springer åt rätt håll och alla är fullt medvetna om att år 2030 så finns inte så många kvar som kan kritisera. Detta gäller även för de politiker som i dag har ansvaret. Människor vill alltid befinna sig på den segrande sidan och därmed väljer de yngre trängselskatten och därmed Västlänken, för vem vill vara på samma sida som en grupp gamlingar?

   Samtliga alternativa förslag till Västlänken har utarbetats av Göteborgs mest erfarna och betrodda arkitekter och samhällsplanerare. De har hela sitt verksamma liv sysslat med planering, de har kommit till åren och i många fall dragit sig tillbaka från arbetslivet. De har tid att ägna sig åt det som händer i staden, de ser fällorna och reagerar intuitivt på dumheterna. Men de har en egenskap som talar emot dem, de tillhör gruppen 60+. Den grupp som av GP valts ut som syndabockar, eller som en av makthavare benämner "köksbordsarkitekter".

     
                  


   På 70-talet var det omvända förhållanden. De unga chalmeristerna insåg att den socialdemokratiska makten var på fel väg. Rivningsvågen hejdades, men tyvärr demolerades vår städers inre kärnor och vi blev i ett slag kulturfattigare. I Göteborg revs landshövdingehus som mycket väl hade kunnat stå kvar men som revs av skälet att makten ansåg att nytt alltid var bättre.

   Den kartellbildning som bildats sätter de demokratiska spelreglerna ur spel. GP:s ledarskribenter sätter upp fingret i luften och känner hur vinden blåser. Man måste befinna sig på rätt sida, man vill inte bli svartlistad med tråkiga ekonomiska konsekvenser som följd. De som förlorar är göteborgarna, den yngre generationen som tvingas betala för vad dagens politiker har åstadkommit med hjälp av styrd press. Näringslivet går åt det håll där pengarna finns och man vill inte på något vis bli svartlistad.

   
                        


   Makt går alltid före sakfrågan. Så länge man sitter kvar på taburetterna kan man styra genom desinformation och vrida vansinnigheterna åt rätt håll. Svaghet belönas inte och det är Gudfaderns arv som skall genomföras. Har man den moraliska rätten på sin sida så är obstruktion och social olydnad ett välkänt och fullt acceptabelt tillstånd som mer och mer framträder globalt och kanske även i de goa gubbarnas stad, vem vet.


   Detta är den tredje och sista bloggen som skrevs i Cannes.


   Klockan är 1110 och det är +16gr.

   God morgon

   Pelle



Svartlistning och hämnd

   Det är ofrånkomligt att man glider in i makthavarnas metoder och deras sätt att resonera och tänka. Man har naturligtvis ett val, det har man alltid, jag valde att solidariskt jobba på, för att gå tillbaka och rita hus var inte längre så lockande. Det var spännande och utmanande att befinna sig i händelsernas centrum och så är man naturligtvis lite fåfäng.

   Att processa mot kommunen och vinna den juridiska rättegången är det absolut det sämsta man kan göra. Du blir svartlistad och hamnar i frysen och du blir motarbetad så länge du lever. Du får aldrig en chans att komma tillbaka. Detta förstår samtliga byggare vilket också makthavarna är väl medvetna om. Detta leder från deras sida till nonchalans med hanteringen av den juridiska rätten och därmed ekonomin. Enkelt uttryckt, man gör som man behagar. Göteborg är en arbetarstad och Gudfadern dess ledare och de grå eminenserna bevakar sina områden för att se till att inga misstag sker. De vandrar i korridorerna, är ingenstans, men ändå överallt. Deras skrivbord är oftast blanka med endast en kalender och kanske en reservoarpenna i guld och de är oftast anställda på något specialkontrakt. Chefsjuristen kallades för "Zorro", han var fäktare, vindögd och iklädd slängkappa och en hatt som påminde om Zorros. Han vann de flesta juridiska spörsmål, för en kommun får aldrig förlora.

   Stadsplanering kan beskrivas som ett sätt att värdesätta marken. En juridisk plan är inget annat än ett kvitto på att processen har gått rätt till. Vill man minska  byggrätten måste man redovisa detta i en ny plan och betala mellanskillnaden. Du skall kunna köpa fastigheter och veta exakt vad du får göra. Rubbar man på detta så försvinner trovärdigheten och allt flyter.

    
                       


   Byggmästaren hade lämnat in ett förslag helt i linje med stadsplanens alla krav. Vid  föredragningen inför kontorsledningen blev det plötsligt tvärstopp när jag nämnde firmanamnet och direktörens namn. Stadsplanechefen bad mig hälsa hans arkitekt att vi föredrar två våningar istället för fem. Detta var ett helt vansinnigt utspel och inte motiverat på något sätt, men ärendet förblev avslutat. Vid närmare research så framgick det att byggmästaren var svartlistad då han vunnit en process mot kommunen. Politikerna ville inte höra talas om honom, han var utestängd för tid och evighet. Hans son lyckades dock senare få igenom ett projekt, synden gick tydligen inte i arv.

   "Zorro" var en underbar hjälp att ha när det blev besvärligt. Han var fräck, han ljög och han hade talets gåva och vi befann oss på samma sida. Han spände ögonen i den protesterande gruppen och sa följande: "Vi har gjort en grundlig ekonomisk utredning av ärendet på FK och kommit fram till en kostnad på tolv miljoner kronor, kommunen har inga pengar så vem skall jag skicka räkningen till"? Det blev tyst och så småningom klingade mötet av. Jag var oändligt tacksam, men vad fick han de tolv miljonerna ifrån? Han gav mig ett svar: "Jag högg till med ett belopp som jag tyckte lät bra, nu håller de sig lugna ett tag"

   På toppnivå går det många gånger mycket enkelt tillväga. Ingående utredningar sker på lägre nivåer, där också ansvaret är mera påtagligt. Man kan verkligen fråga sig vad utmärker Göteborgsandan? Är det väntjänster, svartlistning och maffialiknande metoder med Gudfaderns välsignelse? De goa gubbarnas stad är en myt, den existerar inte.

   För att få en förändring till stånd måste man förstå den anda som under åratal genomsyrat förvaltningen. Det är verkligen hög tid att inse hela problemets vidd och fundera på hur vi skall kunna rädda centrala staden. Näringslivet bryr sig inte och pressen tänker inte skriva en enda rad om att Västlänken är ett vansinnigt förslag. I denna stund vet jag faktiskt inte hur det skall gå till. Det börjar mer och mer luta åt att civil olydnad är den enda möjligheten för vem kan gå emot en Gudfader?

   Vad håller pressen hus? Att lägga skulden på gruppen 60+ är ett fult trick, men man måste alltid ha en syndabock och Göteborgsposten har agerat synnerligen oseriöst, så i nästa blogg blir rubriken "makten och dess språkrör".


   Klockan är 1645 och det är + 18gr.

   God kväll

   Pelle

  


Gudfadern

   Det var ett möte på hög nivå, direktörer, avdelningschefer och alla som hade del i Göteborgs framtid var där. Lite diskret i bakgrunden satt den grå eminensen, spinndoktorn, som såg till att slutprodukten skulle platsa in i det socialistiska tankebygget. "Sjukhusspionen", en annan grå eminens, deltog aldrig på dessa möten, han levde sitt eget liv och levererade direkt till justitieministern, han skrev listor på misstänkta sabotörer, de som kunde tänkas sabotera verksamheten. Det vilade faktiskt något av DDR över mötet.

   Kunniga arkitekter och samhällsvetare visade statistik angående stadens befolkningstillväxt, tråkiga overheadbilder som kommenterades monotont. Mötet avbröts abrupt då Gudfadern gör entré, han slänger överrocken på närmaste lediga stol och säger: "Jag skall fatta mig kort, lyssna nu noga på vad jag har att säga, sedan kan ni fortsätta med era siffror, detta är vad som gäller" Med ett kraftfullt inlägg på ca 15 minuter får han samtliga i lokalen att sitta andlöst tysta och notera varje ord. Den grå eminensen gör anteckningar som han sedan skall omarbeta till något PM, han är betrodd av partiet.

   
                   


   Gudfadern utstrålar under dessa minuter en auktoritet av sällan skådat slag. Vi fick nu ta del av arbetarstaden Göteborgs fruktade och beundrade ledare, en Gudfader i vår tid.

   Näringslivet insåg snart att här fick man möjlighet till en direktkontakt, en dörr hade öppnats som erbjöd företaget stora möjligheter. Långrandiga diskussioner med byråchefer som ändå kanske inte skulle ge något resultat var borta, medan ett samtycke från Gudfadern kunde innebära guld för företaget. En detaljplan som inte föll Gudfadern i smaken kunde man bara lägga längst ner i lådan så det var dags för att etablera en mullvad i maktens kärna, och så fick det bli.



                      


   Gudfadern avskydde komplicerade utredningar, han tyckte faktiskt illa om arkitekter med sitt fikonspråk som han inte begrep. En föredragning av ett nytt bostadsområde fick besök av Gudfadern. Efter att ha lyssnat några minuter kommer domen: "Ta bort den där vägen, jag vill inte se den, den behövs inte". Arkitekten gjorde förtvivlade försök att försöka förklara att den behövdes för exploateringsgraden, men förgäves. Gudfadern hade sagt sitt och så fick det bli. Närvarande var stadsbyggnadsdirektören och stadsplanechefen som inte yttrade ett ord till försvar för den produkt som de tidigare hade godkänt.

   Gudfadern bestämde allt väsentligt och detta genomsyrade hela organisationen. Vi människor, och särskilt kommunalanställda, är otroligt anpassningsbara. De som inte accepterade, de som obstruerade, hamnade i frysen och därmed var karriären slut. Det fanns bara en möjlighet att genom länsstyrelsen juridiska enhet se till att fall av ministerstyre kunde undvikas. Det finns alltid nyttiga idioter som gör arbetet och som inte ser de verkliga målen för en socialistiskt styrd kommun.

   Alla dessa turer och vändningar inom byråkratins underbara värld noterade jag. Namn, telefonsamtal, tidpunkt, syfte mm. Det hela blev till slut ett spännande spel då jag hade kontrollen över situationen vilket är en absolut nödvändighet för att kunna landa en juridisk plan.

   Genom min mullvad i maktens kärna blev jag alltid informerad om Gudfaderns åsikter och känslor och kunde därmed utforma produkten på rätt sätt. Mitt "team" fick till slut fria händer och blev en stat i staten, det var härliga tider då allting gick maktens väg. Dessa möten med Gudfadern tillsammans med kontorsledningen blev stimulerande tillställningar då jag kunde lägga orden på rätt sätt. Det hände att Gudfadern skällde ut kontorsledningen, han kallade kontoret för sarkofagen, där sova fyrahundra tjänstemän. (Detta uttryck använde Gudfadern ofta). Detta resulterade i till slut att han gav en direkt order: "Ni skall göra dubbelt så många stadsplaner på halva tiden". Det var underbara tider.

   Gudfadern var älskad av näringslivet för han fick saker gjorda. Äntligen var det någon som förstod vad som gällde, någon som satte byråkratin på plats och arbetade effektivt för kommunens bästa, socialist eller inte spelade ingen roll, det var dessa kontrakt, dessa avtal som var det väsentliga. Man måste bli vän med Gudfadern. Liknelsen med Putin och den uppbyggda olympiastaden är faktiskt inte så dum, även om det kanske är att ta till, men principiellt är det ingen skillnad.

   Det är i denna arbetsmiljö embryot till Västlänken såg sitt ljus, naturligtvis påhejad av näringslivet, för vem skulle våga yttra sig negativt om detta projekt? Det primära var att något gjordes. Det kunde skrivas preliminära kontrakt med solidariska företag. Västlänken var en guldklimp, om det sedan var det bästa förslaget var mindre väsentligt. Nu ifrågasätts förslaget och därmed Gudfaderns arv till den socialistiska kommunen. De grå eminenserna har nog en del att göra dessa dagar. Nya spinndoktorer formulerar texten, då desinformation är en väsentlig del i deras arbete. Det skall alltid finnas en kärna som är trovärdig, för den kan kontrolleras, sedan är det bara att sätta bollen i rullning. Rätt eller fel är oväsentligt, men det måste stämma med det socialistiska tankebygget.

   Putin har grövre metoder för han ser till att kverulanterna försvinner för gott, helt enligt Machiavellis riktlinjer. I Gudfaderns värld förpassas de åt sidan och får aldrig en möjlighet att komma igen. Vi har fortfarande demokrati på papperet, det har man även i Putins värld, men papperet börjar mer och mer se slitet ut. Vi har i dag något som kan benämnas som karteller, oheliga allianser som ser till att allt går Gudfaderns väg.


   Nästa blogg heter: "Svartlistning och hämnd". Jag skrev tre bloggar i Cannes.


   Klockan är 1145 och det är +17gr.

   God middag

   Pelle

En "katastrofteori"

   Pendeln hade svängt. Rivning och nybyggnadsalternativet existerade inte längre. Den nya byggnadsnämnden vägrade att lyssna när detta alternativ kom på tal. Nu gällde bevarande och inget annat. Den nya nämnden måste naturligtvis med kraft markera den nya inriktningen. Det perfekta pendelläget passeras snabbt för det är alltid ytterligheterna som gäller. Göteborg på 70-talet.

   Vi som befann oss närmare det konkreta insåg att vi hade ett problem framför oss, det gällde att påvisa att allt inte är svart eller vitt, för förhållandena är komplicerade i Göteborgs centrala delar med sina oberäkneliga grundförhållande. Vi hade tidigare rivet stora delar av staden som hade satt djupa spår i stadsbilden och även orsakat personliga tragedier. De ansvariga hade levt i uppfattningen att allt nytt alltid måste vara bättre än det gamla, och med det som utgångspunkt blev rivningen av bebyggelsen något helt naturligt. Men det var inte så enkelt,  pendeln  hade svängt.

   Som planansvarig för city och centrala staden måste detta pedagogiska problem på något sätt klargöras. För att byggnadsnämnden skulle kunna fatta ett rätt beslut måste de inse det konkreta, att sitta i en sessionssal långt från fältet och verkligheten fungerar inte. 

   Byggnadsnämndens ledamöter transporterades därför ut till de fastigheter det gällde. Dessa ägdes av en privat byggmästare och han hade inköpt fastigheterna och begärt rivningslov. Ledamöterna slussades in genom en port som luktade urin och som var belamrad med målade cyklar. De fick traska uppför alla trapporna till våningen högst upp då hiss saknades. Vi hade förberett oss väl. Ett hål i bjälklaget hade sågats upp utefter den bärande innerväggen som blottade bjälklagets upplag. Två av tre bjälkar saknade upplag, endast en bjälke av tre bar upp golvet.

   Efter en kort föredragning fick vi golvet att gunga och ledamöterna såg lite konfunderade ut och ställde frågan, det är väl inte ruttet? Då var det naturligt att visa det hål som sågats upp. Reaktionen blev omedelbar, de tackade för besöket och rann nedför trapporna till bussen. Väl ankomna till sessionssalen togs enhälligt ett rivningsförläggande av samtliga fastigheter. Inte ens Mp och V hade något att tillägga. Mp och V sa för det mesta nej för de visste att de aldrig behövde ta något ansvar. Vid presskonferensen efteråt ställdes frågan: "Är det dags för en andra rivningsvåg"?

   En stenstadsinventering gjordes av ca 650 fastigheter. Resultatet visade att 1/4-del av byggnaderna hade skador i grund och stomme. Motsättningarna skärptes, stadsdelsföreningar bildades som hävdade att allt var påhittat av byggmaffian för att öka exploateringen och tjäna pengar. Politikerna visste inte vad de skulle tro, utredningar i all ära, men siffror och utredningar kan bemötas. Det gällde att få pressen på rätt sida, det måste hända något spektakulärt, en händelse som alla begriper.

   En natt vid tretiden rasade några hundra kilo fasad ner över entrén till den sämsta fastigheten. (det var i högsta grad ett kontrollerat ras). Reaktionen blev omedelbar, pressen ställde frågor, människor blev livrädda och undrade kan detta hända igen?

   Byggnadsnämnden tog efter denna händelse beslut om rivningslov för samtliga fastigheter i kvarteren Bäcken och Slottskogsledet (Undantag var en fastighet som medlemmar av stadsdelsföreningen ville köpa). För att spara tid sprängdes de gamla husen som rasade ihop i ett ofantligt rökmoln.

   Från och med denna dag blev jag mer och mer anhängare av vad jag  kallar för "katastrofteorin". Det hade aldrig varit möjligt att övertyga med ord, man hade tillsatt utredningar som hade arbetat i åratal och ärendet hade gått i stå. Människor som yttrar sig kommer aldrig någonsin i närheten av det konkreta och politiker tvingas hela tiden att ta hänsyn till de strömningar som råder. Vårt mål var att övertyga att allt inte är svart eller vitt, pendeln svänger och passerar snabbt sitt jämviktsläge.

   Katastrofteorin kan vi inte utnyttja när det gäller Västlänken. Vi kan bara åberopa andra projekt som Hallandstunneln och "Big Dig" i avskräckande syfte. Detta är inte tillräckligt för motargumenten finns där hela tiden som marginaliserar allt som förs fram. Västlänken sätts igång, det blir en resa som kan jämföras med en segling i skärgården utan sjökort. Man tror man vet allt om stenstaden men detta är inget annat än ett utslag av hybris och politiskt vansinne. 

   
                  

                              Gissa vad dessa apor heter?


   För göteborgarnas skull skall vi inte ge oss in i detta vågspel, så slopa Västlänken. Detta projekt är tänkt att starta 2017/2018 och skall enligt beräkningar ha sin trafikstart 2026. Med största sannolikt blir allt försenat och kostnaderna tredubblade. Vår ekonomi kommer vid denna tidpunkt att ha försämrats avsevärt, så en stor risk föreligger att Västlänken blir en ekonomisk kvarnsten runt göteborgarnas hals. Landet Sverige kommer vid denna tid inte att ha några pengar över för korkade kommunala beslut, så allt får vi klara själva. 


   Klockan är 1130 och det är +19gr.

   God morgon

   Pelle


Amerikafeber

   Sverige-med sin relativt sena industrialisering-var ett utpräglat jordbruksland ännu under början på 1900-talet. År 1830 var 90 procent av alla invånare bosatta på landsbygden. Även om produktiv jordbruksmark utvidgades under första hälften av 1800-talet så räckte den inte till. När den steniga skogsmarken omvandlades till åkrar så begränsade den dåliga jordkvalitén avkastningen.

   
                       


   Adeln tappade inflytande men kvar fanns en strikt klassindelning som omöjliggjorde en nödvändig social rörlighet. Landsbygden började mer och mer fyllas av ett fattigt proletariat. I den mån klassresor kunde göras var det snarare mer vanligt att de gick nedåt än uppåt på samhällsstegen. Så kom då detta med klimatet. Under hela 1800-talet var det kallt jämfört med andra sekler under de senaste tusen åren. Under 1860-talet var det bedrövligt kallt. Våren kom sent och sommaren var kort. Frosten var så tidig att spannmålen inte hann mogna. Människor svalt ihjäl. Värst var det i Sverige under år 1867 som gått till historien som "Storsvagåret". Men även 1868 och 1869 var svåra nödår. För många framstod beslutet att emigrera till Amerika som den enda lösningen. "En fattig arbetare i Värmland kunde aldrig förbättra sin ställning, utan den som var fattig förblef fattig".

  
                            


   Efter att den svenska emigrationen till Amerika nått en rekordnivå på mer än femtusen människor under 1867, ökade den sen ännu mera. Under de följande tre åren lämnade 70 000 svenskar sitt hemland för att resa över Atlanten. Klasshat, flykt från politisk ofrihet och religionsförtryck utökades nu med ekonomisk misär som fick betydligt större skaror att lämna landet. Det såg så mycket ljusare ut där borta, på andra sidan det stora havet.

  
                    


   Under hela 1870-talet utvandrade mer än hundratusen svenskar. Inte mindre än 325 000 invånare lämnade Sverige  för Amerika mellan 1880 och 1890. Det enskilda rekordåret var 1887, då mer än 46 000 svenskar utvandrade.

   
                       

                                        Det var en lång färd.


   För konservativa krafter i Sverige blev emigrationen en opatriotisk handling. Sverige förlorade sina människor, sina bästa tillgångar. Den gamla samhällsgemenskapen som bundit samman överheten och undersåtar blev upplöst. Amerika var en traditionslös, materialistisk och ytlig nation som inte vilade på någon riktig nationalistisk grund.

  
                                  


   Prästerskapet såg utvandringen som ett hot mot de lutherska församlingarna och emigrationen blev ett vardagligt samtalsämne mellan grannar och bekanta. Det blev till slut något fel på de människor som blev kvar, för de saknade den initiativkraft och vilja som krävdes att göra åt sina liv, de saknade livskraft. Det var således de starkare som bröt upp. De förväntade sig inget annat än hårt arbete. Man visste vad som väntade för man hade fått brev som beskrev förhållandena. Arbetet var aktat och inte som i andra länder betraktades som en förnedring. De som reste var beredda, hårt arbete väntade.


   Källa: Lennart Pehrson


   Klockan är 1100 och det är +18gr.

   God morgon

   Pelle



Äldre inlägg