Om

Ingen info ännu.

Presentation

Visar inlägg från februari 2014

Tillbaka till bloggens startsida

London,blitzen och människorna

   Winston Churchill förutsade att staden London skulle vara så hjälplös under ett anfall att tre till fyra miljoner londonbor skulle tvingas fly ut på landsbygden. År 1937 framlade den brittiska militärledningen en rapport att ett utdraget tyskt anfall skulle medföra sex hundratusen döda och 1,2 miljoner sårade samt skapa masspanik på gatorna. Landets samhällsplanerare övervägde ett tag att bygga ett nätverk av underjordiska tunnlar. Man byggde ett antal mentalsjukhus strax utanför stadsgränsen för att kunna ta emot en ström av psykiskt drabbade krigsoffer.

  
   


   Hösten 1940 kom anfallet. Det började med femtiosju nätter i följd med förödande bombanfall. Fyrtiotusen människor dödades och lika många skadades. En miljon byggnader förstördes.

      
                      


   Paniken uteblev. De flesta som behövde stanna i staden blev kvar. De brittiska myndigheterna blev förvånade över att människorna tog det hela så lugnt, de verkade nästan likgiltiga. Den typiska förklaringen till Londonbornas reaktion var naturligtvis den brittiska behärskningen-den stoiska attityden som sägs vara medfödd hos britterna. Men det har senare visat sig att bombanfall inte har den effekt som man kanske skulle kunna tro. Den kanadensiska psykiatern J.T.MacCurdy har förklarat detta i boken "The Structure of Morale". Han delade in människorna i tre grupper. Den första gruppen som dödas kan vi lite cyniskt lämna därhän. Den andra gruppen kallar han de "nästan träffade". De som är väldigt nära, ser skadeverkningarna, blir sårade, blir chockade och avtrubbade av de fasor som utspelas framför deras ögon. Den tredje gruppen är de "långt ifrån träffade". Dessa förnimmer en känsla av upphetsning, de får en känsla av osårbarhet. Att vara långt ifrån att bli träffad får dig att tro att du är oövervinnlig.

      
                        


   Varför var då londonborna så oberörda av blitzen? Jo, därför att fyrtiotusen döda var utspridda över ett storstadsområde med över åtta miljoner människor. Det var så många fler som var långt ifrån att bli träffade än det fanns människor som nästan blivit träffade och shockade. MacCurdy säger: "Vi har en tendens att bli rädda för att vara rädda, och övervinnandet av rädsla skapar upprymdhet. När vi varit rädda för att få panik under en flygräd, men visar upp ett lugnt och säkert yttre då räden väl inträffar, alstrar kontrasten mellan den tidigare farhågan och den nuvarande lättnaden och känslan av säkerhet ett självförtroende som är modets själva fader och moder"


     
                               


   Churchill trodde att bombningarna skulle ha samma effekt på alla, men där hade han fel. Det låter underligt, men det finns många britter som såg denna tid som intensiv och spännande, man levde runt på kvällarna, det var tillåtet för man visste inte om man skulle vara död på morgonen.


   Källa: Malcolm Gladwell, J.T.MacCurdy-The Structure of Morale


   Klockan är 0900 och det är +6gr.

   God morgon

   Pelle


Människans diskreta underdånighet

   Gustav II Adolf granskade ritningen på regalskeppet Vasa. Det ser bra ut men här vill jag ha en kanonrad till,  sa kungen- och alla var tysta. Erfarna skeppsbyggare, sjömän och hantverkare sa ingenting, för kungen hade talat. Ingen trädde fram och sa: Tyvärr det går inte för förutsättningar för skepp är.....Kungen spände ögonen i de församlade och sa, bra inga kommentarer då gör vi så. Sedan vet vi alla hur det gick.

   Vi förflyttar oss några hundra år framåt i tiden.

   Göteborgs kung Göran återkom från rikets huvudstad. Han hade blivit lovad pengar, mycket pengar, ett helt trafikpaket. Staden skulle nu kunna lyftas mot högre höjder, vi skulle kunna bli en riktig storstad. Detta fick inte slarvas bort, så detta krävde enighet. Kartan med trafiktunneln förevisades och samtliga chefer sa ingenting, för de begrep inget av det tekniska, de utgick ifrån att detta var genomtänkt på en lägre nivå. De hade således för stort avstånd till det konkreta. Projektet var inte genomtänkt- och det är nu allt går fel.

   I de flesta större projekt, där man inser att det finns alternativa lösningar, tillsätter man en arkitekt/konstruktionstävling för att få ett bra underlag, och inte minst för att senare kunna försvara sitt val inför allmänheten. Ingen vågade framföra detta, för det skulle kunna uppfattas som en kritik av kung Göran, och han hade varit i Stockholm. Alla verkschefer, avdelningschefer, och byråchefer hade en ödmjukhet som gränsade till självutplåning, och ängslan inför den egna ställningen inom byråkratin är alltid större än själva sakfrågan. Man måste inse att om något är fel, eller tveksamt så måste man säga ifrån. Men ingen vill vara en "stopper", så man glider med. Hur många gånger händer inte detta i byråkratins värld.

   Vi förflyttar oss ett antal år framåt i tiden. Det arbetas hela tiden på projekt Västlänken men det börjar hända vissa saker, det dyker upp tveksamheter, är detta verkligen rätt? Har man tänkt på detta och detta? Västlänkens anhängare sluter sig samman och förtränger kritiken. De som kritiserar är människor med erfarenhet, som inte är insatta och beroende av det byråkratiska systemet. De som vågar säga: men kejsaren har ju inga kläder på sig. Internet möjliggör en snabb konversation. Idéer och tankar föds, allting samverkar till att ge en klarare bild. Plötsligt inser alla att Västlänken är ett dyrt och omodernt projekt, en riktig gökunge som kommer att suga kraft från allt annat i regionen.

   Göteborgarna har tur, "skeppet Västlänken är inte sjösatt", så bättre sent än aldrig. Vi har nu möjlighet att utvärdera de fyra bästa trafikalternativen av en oberoende panel. Vi har inte behövt betala något för dessa idéer som föreligger, och ett par alternativ är riktigt grundligt genomarbetade. Detta arbete skulle gjorts dagen efter kung Görans hemkomst från rikets huvudstad, men det svävade en handlingsförlamningens dimma över Göteborgs planering ända sedan denna tidpunkt. Jag fick ofta en fråga i detaljplanearbetet vad Göran ansåg om förslaget, för ingen vågade säga ett knäpp innan man var säker på att befinna sig på rätt sida.

   Chalmersmötet den 25 februari 2014 ser jag som en vändpunkt, en väckarklocka för Göteborg, för nu kan det bara bli bättre. Men vem agerar nu med kraft? Måste vi vänta tills valet i september? Kan inte en "skuggregering" arbeta med frågan? För en ny regering måste ersätta den gamla handlingsförlamade maktkonstellationen, detta är ställt utom allt tvivel.

   Vi människor är rädda och diskreta i vår underdånighet.


   Klockan är 1150 och det är +7gr.(det blir bara bättre och bättre)

   God morgon eller kanske god middag.

   Pelle

Jätten som måste fällas.

   Samtliga partier i Göteborg, utom Vägvalet och SD, har i princip bildat en kartell där man vägrar att inse att trafikprojektet Västlänken måste omprövas. Det föreligger i dag ett antal trafikförslag som både trafiktekniskt och ekonomiskt är att föredra. Västlänken är ett högriskprojekt som invånarna i staden inte vill ha,  det vi har framför oss kan jämföras med Davids kamp mot Goliat.

   "Goliat" har alla resurser, tekniskt, juridiskt och ekonomiskt. I klartext så användes våra skattepengar till att bevisa att "Davids" argument och synpunkter är felaktiga. Staben tjänar inte invånarna i Göteborg, så något har gått alldeles snett. Det som nu gäller är "Goliat vs David". "David" besitter kunskaper och erfarenhet och har lagt fram 5 alternativ som är trafiktekniskt bättre, betydligt billigare och skonsammare för invånarna, byggnader och grönska. De politiska ledarna slår ifrån sig och visar upp en maktens arrogans, de kallar opponenterna för gubbar och köksbordsarkitekter. De vägrar att inse att de är på frontalkurs med dem som i demokratiska val har givit dem förtroendet att leda och styra staden. De har i sin oförmåga att inse realiteter målat in sig i ett hörn som de inte kan ta sig ur utan en prestigeförlust. Men "Goliat" är en koloss på lerfötter och kan besegras.

   En söndergrävd stad i åratal är det som väntar oss. Där tiden och kostnaderna kommer att skena iväg helt okontrollerbart. 25 miljarder blir säkerligen  det dubbla innan det första tåget går. Invånarna kommer under alla dessa år att bli störda av buller och dieselavgaser från hundratals lastbilar som skall tränga sig ut ur staden. Husen får sättningar och träd tvingas att sågas ner. Juridiska processer kommer att kanta projektets framåtskridande som tvingas stoppa upp i väntan på rättsliga beslut. Invånarna frågar sig var detta verkligen nödvändigt, var vi riktigt kloka som gav oss in i detta när det fanns bättre alternativ? Nej, vi är inte riktigt kloka om vi ger oss in i detta. Detta är ingen skräckskildring som målas upp, utan med största sannolikhet en ytters realistisk process.

   Som försvar för Västlänken framhålles att det har gått för långt, vi kan inte stoppa processen. Det har till dags dato lagts ner så mycket pengar så det skulle vara vansinnigt att slå till bromsarna. Denna tankegång är felaktig. Frågan bör i stället vara, har vi råd att inte tänka om? Vi har lagt ner en procent av den totala summan 25 miljarder. Denna summa tjänar vi in på kort tid om vi väljer ett annat alternativ.

   "Goliat", jätten måste fällas, och det är invånarna som skall göra detta. "David" skall se till att "Goliat" störtar till marken i september 2014. "Goliat" skall inte få en enda röst i valet. Vår stenslunga blir inget annat en valsedeln. "Goliats" makt vilar på våra röster och utan mandat faller han till marken, så enkelt är det. "David" måste frångå tidigare ritualer, vara snabb och beslutsam i denna ödesfråga för Göteborg, för Vi har den moraliska rätten på vår sida.

 
                                    

   Kvällens debatt på Chalmers blir avgörande för den närmaste framtiden. Det bästa vore om Goliat tänkte om.


   Klockan är 1000 och det är +5gr.

   God morgon

   Pelle




Konsten att slås mot jättar

   En av historiens mest kända strider är den mellan jätten Goliat och herdepojken David som ägde rum i Terebintdalen i det gamla Palestina. Filistéerna kom från Kreta och slog sig ner vid Palestinas kust och under andra hälften av tusentalet började de röra sig österut. Filistéerna som var stridsvana och fiender till israeliterna slog läger i Terebintdalen. Israelerna hade sitt läger på den motsatta sluttningen av dalen. Två arméer stod nu mot varandra.

   Filistéerna tappade till slut tålamodet och skickade fram sin största krigare för att strida, man mot man,för man ville bryta dödläget. Israelerna reagerade inte, vem skulle kunna möta denna krigsmaskin? Plötsligt steg en ung herde fram och anmälde sig frivilligt. Ingen trodde på honom,för hur skulle denna pojkvasker kunna vinna mot en garvad krigare som inte hade gjort något annat i hela sitt liv. Men pojken stod på sig och så började en av historiens mest kända strider. Jätten hette Goliat och herdepojken hette David.

   
                                 


   Detta är historien om när vanliga människor ställs mot jättar. Vi kan översätta jättar med mäktiga motståndare av alla de slag-från arméer, motgångar och förtryck. Skall man följa spelreglerna eller sin egen instinkt? Skall man framhärda eller ge upp inför en till synes övermäktig motståndare? Men att ha oddsen emot sig alstrar en viss storhet. Vi missuppfattar dessa konflikter för jättar är inte vad vi tror att de är. De egenskaper som vi tycker ge dem styrka innebär ofta en stor svaghet, vi har kanske en koloss på lerfötter framför oss. Vår historia innehåller många händelser där imperier underskattar fienden som de betraktar som den svagare parten.

   Goliat ville ha en klassisk tvekamp, man mot man, som var vanligt på denna tiden. Han förväntade sig inget annat och var heller inte förberedd på att striden skulle utkämpas på något annat sätt. Goliats kropp var ordentligt skyddad och på huvudet bar han en bronshjälm. Hans vapen var de bästa som kunde uppbringas för närstrid, han var den tidens krigsmaskin.

   Goliat ser pojken komma emot sig och blir förolämpad, en pojke med det simplaste av yrken. David lägger en sten i skinnpungen på sin slunga, skjuter och träffar Goliats oskyddade panna och Goliat faller till marken. Striden vanns av den till synes svagare parten som enligt allas förväntningar borde ha varit chanslös.

   För att vara slungkastare krävdes stor skicklighet och långvarig övning, men i erfarna händer var slungan ett förödande vapen. En skicklig slungkastare kunde döda eller allvarligt skada någon på ett avstånd av närmare tvåhundra meter.

   David hade aldrig avsikten att följa tvekampens ritualer och vad kunde Goliat göra? Kampen hade plötsligt ändrat karaktär. Historikern Robert Dohrenwend skriver: "Goliat hade ungefär lika stor chans mot David som en bronsålderskrigare med svärd skulle ha mot en beväpnad motståndare med 45-kalibrig automatpistol".

   Vi har även i dag en skev uppfattning om makt. Filistéerna var inte medvetna om att makt kan uppträda i andra skepnader. Genom att bryta mot regler och kompensera styrka med snabbhet och med ett överraskningsmoment så vann israelerna över filistéerna. Goliats storlek var i grund och botten källan till hans största svaghet.

   Detta är en nyttig lärdom för den som skall kämpa mot jättar av alla de slag. Skenet kan bedra när det gäller de mäktigas styrka.

   I dag står vi inför en jätte, en kommun som har kommit på fel spår och som vägrar att ge upp och ändra sig. Den svagare parten kan inte med argument övertyga jätten som förväntar sig att allt skall gå enligt spelreglerna. Men det finns en svag punkt på denna jätte som kan få honom på fall, men det får vi ta upp när samtliga sakskäl har vänts och vridits på ytterligare några hundra gånger.


   Klockan är 0850 och det är +6gr.

   God morgon

   Pelle 



  

  

Självmordsbombens psykologi.

   Vad får en man att lämna sin fru och sina tre barn för att spränga sig själv och  många oskyldiga i luften? Profeten Muhammed fördömde självmord på sin tid, så något måste ha hänt som tarvar en förklaring. Vi måste helt enkelt försöka förstå självmördarens tankar.

    
                            


   Under första halvan av 1900-talet ägde ett flertal terroristattentat rum i Sverige, då framför allt i den hårda kampen mellan den politiska högern och vänstern. Det planlagda våldet levde vidare efter andra världskriget och har fortsatt ända in i våra dagar. Den moderna självmordsbombaren är en produkt av det libanesiska inbördeskriget i början på 1980-talet.

   Muhammed fördömde självmordet. För att en självmördare skulle gå från att bringa vanära och skam över sin omgivning, till att betraktas som hjälte i islamiska kretsar krävdes därför en stor förändring i synsättet. Det krävdes en religiös omtolkning så självmördaren istället gjordes till martyr. Symboliskt för detta skifte var när tusentals iranska pojkar i 12-14 årsåldern skickades ut på de minerade slagfälten i kriget mellan Iran och Irak med "paradisnycklar" runt sina halsar.

   Under tiden 1980-2003 visade det sig att av 315 självmordsattacker var det varken religion eller ideologi som var den röda tråden. I 95 procent av fallen var det utländsk, i huvudsak amerikansk militär närvaro, som orsakade attackerna. Således ockupationen är roten till självmordsterrorism. Detta blir en ond cirkel.

    
                        


   Känslan av förnedring och förödmjukelse övertrumfar till och med död och förstörelse framhåller psykologen och självmordsexperten Scott Atran. Att självmordsbombaren skulle sakna moral och enbart vilja ond bråd död är direkt felaktigt. Tvärtom drivs de av väldigt starka värden. När dessa heliga värden kränks måste de agera, annars skulle de inte kunna leva med sig själva. Religionen blir terroristernas medel för att rättfärdiga sitt handlande, för om paradiset väntar, blir döden för martyren inte livets slut utan dess höjdpunkt.

   De som attraheras av de radikala islamisternas uppmaningar till Jihad, mot ett dominant västerland och otrogna muslimska stater, är i många fall välutbildade män, oftast med en sekulär uppväxt som blivit pånyttfödda i sin religiösa övertygelse. För den enskilde självmordsbombaren upplevs aktionen som ett personligt kall. Christoph Reuter skriver: Det är ett sätt "att förvandla de vanmäktigas makt till de mäktigas vanmakt". Resultatet räknas inte i antalet dödsoffer, utan i skräcken som attentatet sprider. Ingen skall känna sig säker.


   Klockan är 1000 och det är +4gr.

   God morgon

   Pelle


Äldre inlägg