Winston Churchill förutsade att staden London skulle vara så hjälplös under ett anfall att tre till fyra miljoner londonbor skulle tvingas fly ut på landsbygden. År 1937 framlade den brittiska militärledningen en rapport att ett utdraget tyskt anfall skulle medföra sex hundratusen döda och 1,2 miljoner sårade samt skapa masspanik på gatorna. Landets samhällsplanerare övervägde ett tag att bygga ett nätverk av underjordiska tunnlar. Man byggde ett antal mentalsjukhus strax utanför stadsgränsen för att kunna ta emot en ström av psykiskt drabbade krigsoffer.
Hösten 1940 kom anfallet. Det började med femtiosju nätter i följd med förödande bombanfall. Fyrtiotusen människor dödades och lika många skadades. En miljon byggnader förstördes.
Paniken uteblev. De flesta som behövde stanna i staden blev kvar. De brittiska myndigheterna blev förvånade över att människorna tog det hela så lugnt, de verkade nästan likgiltiga. Den typiska förklaringen till Londonbornas reaktion var naturligtvis den brittiska behärskningen-den stoiska attityden som sägs vara medfödd hos britterna. Men det har senare visat sig att bombanfall inte har den effekt som man kanske skulle kunna tro. Den kanadensiska psykiatern J.T.MacCurdy har förklarat detta i boken "The Structure of Morale". Han delade in människorna i tre grupper. Den första gruppen som dödas kan vi lite cyniskt lämna därhän. Den andra gruppen kallar han de "nästan träffade". De som är väldigt nära, ser skadeverkningarna, blir sårade, blir chockade och avtrubbade av de fasor som utspelas framför deras ögon. Den tredje gruppen är de "långt ifrån träffade". Dessa förnimmer en känsla av upphetsning, de får en känsla av osårbarhet. Att vara långt ifrån att bli träffad får dig att tro att du är oövervinnlig.
Varför var då londonborna så oberörda av blitzen? Jo, därför att fyrtiotusen döda var utspridda över ett storstadsområde med över åtta miljoner människor. Det var så många fler som var långt ifrån att bli träffade än det fanns människor som nästan blivit träffade och shockade. MacCurdy säger: "Vi har en tendens att bli rädda för att vara rädda, och övervinnandet av rädsla skapar upprymdhet. När vi varit rädda för att få panik under en flygräd, men visar upp ett lugnt och säkert yttre då räden väl inträffar, alstrar kontrasten mellan den tidigare farhågan och den nuvarande lättnaden och känslan av säkerhet ett självförtroende som är modets själva fader och moder"
Churchill trodde att bombningarna skulle ha samma effekt på alla, men där hade han fel. Det låter underligt, men det finns många britter som såg denna tid som intensiv och spännande, man levde runt på kvällarna, det var tillåtet för man visste inte om man skulle vara död på morgonen.
Källa: Malcolm Gladwell, J.T.MacCurdy-The Structure of Morale
Klockan är 0900 och det är +6gr.
God morgon
Pelle
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS