Blogg

     Heydrich föddes den 7 mars 1904 i Halle i konungariket Sachsen. Gossebarnet fick namnet Reinhard, Tristan, Eugen Heinrich. Fadern var rektorn för stadens musikskola, Bruno Heydrich. Modern var Elizabeth, född Krantz. Bekantskapen knöts vid Kungl. Musikhögskolan i Dresden och direktör för denna institution var hovrådet George Eugen Krantz och Elisabeth var hans dotter. Hon lär ha varit mycket musikalisk. Som fadder vid dopet stod baronessan von Eberstein.

     Det pratades mycket om Bruno Heydrichs judiska härstamning vilket givetvis överfördes på sonen. När Heydrich 1931 fått anställning hos Himmler så tillsattes en utredning. I Martin Bormans efterlämnade papper i Västberlin fanns en "strängt förtrolig" rapport. Enligt denna skulle fru Krantz varit judinna. Historiens störste judemördare skulle därmed varit en "ovärdig SS-man". Hitler skulle av flera skäl  blundat för detta. Ett av dem var att han själv, enligt dokument väl förvarade i Heydrichs kassaskåp, inte tålde granskning ur renlärig nazistisk synpunkt. Himmler skulle också haft vetskap om "hemligheten", liksom amiral Wilhelm Canaris, Heydrichs rival inom underrättelsetjänsten

     Heydrich var begåvad, särskilt för musik. Han spelade fiol och piano med en sentimental vekhet,som skulle förvåna lyssnare i framtiden och han hörde till de bättre i klassen. Reinhard simmade,red och fäktade. De lyckliga föräldrarna frågade sig om han skulle bli en framstående musiker eller professor i filosofi.Tills mångas förvåning valde han den militära banan. Fäktning och segling var också något som passade ensamvargen. När han fyllde 18 år fick han inställa sig vid aspirantskolan i Kiel. I bagaget hade han en dyrbar konsertfiol som var föräldrarnas avskedsgåva. Den unge Heydrich fick spela duett med fru Erika Canaris om kvällarna. Canaris och Heydrich inledde sommaren 1922 en mycket märkvärdig bekantskap. Den kom att bestå så länge Heydrich levde. Detta i sin tur två år innan Canaris arkebuserades för högförräderi. År 1924 fick Heydrich officersfullmakt.

     Heydrich var inte nationalsocialist. Som officer var Heydrich hård, men han såg aldrig folk i ögonen. Manskapet ogillade hans höga pipiga röst och hans kroppskonstitution gav honom vissa feminina drag vilket ledde till att han blev utsatt för homosexuella närmanden. Detta kan förklara hans besatta hat mot allt homosexuellt. Han lät sedan mörda SA-ledaren Ernst Röhm som var homosexuell. Nazismen var verkligen en värld där vargarna bet varandra.

     Heydrich gifte sig senare med Lina von Osten. En blond arisk kvinna av god familj som i Adolf Hitler börjat ana en ny gud i nazismens rena religion. Lina försökte få honom intresserad för nazismen men fick föga gehör. Heydrich föraktade helt enkelt Adolf Hitler. När han läste Mein Kampf tyckte han som de flesta andra att den var långtråkig. Men han drogs så småningom in i den politiska maktsfären och till SS i München och Himmler.

     När Heydrich kom till München utnämndes han genast till "Hauptstormfuhrer". Han avancerade snabbt till stabschef direkt under Himmler. Dessa två män var mycket olika. Himmler irrade om ideologi och mystik. Heydrich såg saker och ting praktiskt. Heydrich var nu på väg mot maktens absoluta topp och han skulle se till att allt vad han företog sig gick hans väg. Han var spindeln i nätet, han satt i maktens kontrollrum, strax under "de fyra stora", Göring, Goebbels Himmler och Hess. Men detta räckte inte för honom, han måste vara blodhund också.

Chansen väntade runt hörnet.

Jag fortsätter i morgon med nästa blogg.

Klockan är 1720 och det är 8gr.varmt

God afton

Pelle

Stadsteatern ger en pjäs av Ronald Harwood. "The Dresser" hade sin urpremiär på the Royal Exchange Theatre i Manchester den 6 mars 1980. Den hade premiär på Göteborgs Stadsteater fredagen den 9 september 2011. Sir John som är skådespelare och teaterchef spelas av Sven Wollter.Norman som är påklädaren spelas av Tomas von Brömssen.

Det är ca en timme tills föreställningen skall börja på den lilla Londonteatern. Det är krig år 1942 och bomberna faller. Huvudrollsinnehavaren "Kung Lear" (Wollter) har inte dykt upp och man står inför valet att ställa in föreställningen. Alla har sitt ansvar för föreställningen. Påklädaren (Brömssen),som levt med Kung Lear i 16 år vägrar att inse att man är tvungen att ställa in. Då anländer "Kung Lear" iklädd sjukhusmundering,han har rymt från sjukhuset,han mår inte bra och är snurrig och bara gråter.

Påklädaren gör nu allt för att få Kung Lear klar för scen. Här spelar Brömssen ut hela sitt register, kroppsspråk och scenkonst. Han är enligt min mening strålande och river ner mycket applåder. Tiden närmar sig för att alla skall vara på scen,men Kung Lear bara gråter och känner sig sjuk,han börjar sakta sminka sig och får till slut på sig skägg och peruk. Han reser sig från sminkbordet och återfår plötsligt sin kraft och pondus. Han slår ut med armarna men har glömt öppningsrepliken,allt är ett enda stort tomrum. Han säger förtvivlat: "Jag har spelat denna pjäs 227 gånger och jag kommer inte ihåg min första replik". Alla runt omkring kan,efter alla föreställningar, samtliga repliker och försöker att hjälpa till.

Är detta det absoluta slutet för hans skådespelarbana? I detta ögonblick tjuter sirenerna och bomberna börjar falla. Skall man spela pjäsen eller inte? Kraften återvänder för ingen vill acceptera att marodörerna skall kunna stoppa kulturen.De beslutar att pjäsen skall genomföras.

Vi läser nog ut olika saker ur pjäsen,den har många bottnar. Den är dramatisk,rolig och samtidigt djupt tragisk. Den påminner oss om att allt har ett slut. På första repetitionsdagen så påminner Sven Wollter om en historia om Winston Churchill som sann eller inte lyder: "Under andra världskriget bad försvarsministern om mer pengar till försvaret och krigsindustrien.Han tyckte man skulle ta från kulturanslaget. Då lär Churchill ha svarat: "Vad är det då vi skall försvara"

Pjäsen genomförs och nu är det snacket bakom scenen som är i blickpunkten.Pjäsen djupnar nu och man känner att det är på väg mot ett slut. Alla ser till sin egen situation,vad skall hända med mig och min roll? Kung Lear känner sig mycket trött lägger sig på soffan för att vila och somnar för gott.Han har nu genomfört sin sista föreställning,nr 228.

Detta är teater för scenkonstens skull och lyfter fram eviga problem som alltid är lika aktuella. Alla spelar mycket bra för de kan problemen,de vet hur det kan kännas med rampfeber och tveksamheter. Stridigheterna mellan skådespelarna om uppmärksamhet och ersättning.Vad anser publiken?

Alla som tycker om teater och scenkonst kan mycket väl avsätta en kväll för Stadsteatern och "Påklädaren". Ni kommer säkert att kunna hitta andra infallsvinklar än de  jag nämnt.

Klockan är 1225 och det är fortfarande mycket milt.

God middag

Pelle

Svante Lövgren (född 1918) var utrikeskorrespondent för "Expressen" och "Svenska Dagbladet". Han rapporterade från fortsättningskriget i Finland,Indokina-och Koreakriget. På 1930-talet upplevde han nazismen på plats. Han besökte Berlin under olympiska spelen 1936. Han träffade Hitler och Göring och besökte Sudetenland. Han har skrivit en bok med titeln "Heydrich-slaktaren från Prag" och ställt oegennyttigt manuset till SMB:s förfogande. Boken är förbehållen medlemmarna i SMB (Sveriges Militärhistoriska Bibliotek). Boken finns inte i bokhandeln eller på Internet.

Svante Lövgren fick i uppdrag att skriva om Göring eller den alltför okände Reinhard Heydrich. Han säger:"Valet var lätt! Det fattades ännu många pusselbitar kring mannen som en gång sålt sig mera till nazismens möjligheter än tills dess ideer".

"Heydrich möjliggjorde SS-chefen Heinrich Himmlers uppstigande till makten,på samma sätt som Himmler möjliggjorde Hitlers. Han stödde den hatiske drömmaren med iskalla kalkyler. Där Hitlers bruna SA var ölfröjd,brutalitet och svulstigt svammel,blev det svarta SS en strömlinjeformad maktmaskin. I centrum satt Heydrich vid terrorns manöverspakar".

Skälet till att jag kommer att ta upp vissa delar av boken är att uppgifterna är helt enkelt häpnadsväckande. Nya rön presenteras som inte finns i våra historieböcker. Hur kunde dessa kultiverade och välutbildade människor som Heydrich,Canaris och Himmler förvandlas till monster? Hur kan man inför sig själv motivera denna djävulska ondska? Sannolikt är att detta kan hända även idag om den "rätta" läran fick fotfäste i människors sinnen. I religionskrigens tid är tyvärr detta möjligt som t.ex.på Balkan,Afrika och för västvärlden mot islam.

Som jag i denna stund tänker dela upp jobbet så kan det bli tre bloggar totalt.

Vi måste lära av historien för att kunna ta ställning i vår nutid,det är min absoluta uppfattning. Det är väldigt lätt att bli passiv och likgiltig.

Klockan är 1050 och det är 7gr.varmt och mulet.

God morgon

Pelle

En trumpetares akilleshäl är läpparna,så efter en relativt hektisk period med ett antal konserter,utespelningar och en tre sets danskväll så inträffar följande. Vi har en konsert på Kungsbackateatern som vi delar med en annan orkester. Vi har spelat på denna eminenta scen ett flertal gånger tidigare så allting är bekant. Vi har sound-check kl.1230 och jag monterar min mick på trumpeten och ser till att den fungerar. Displayen visar"battery low",som tur är har jag två reservbattarier med i väskan. Ljudkillen som sitter någonstans uppe i mörkret hojtar: "kan jag få lite trumpet". Jag sätter munstycket mot läpparna i vanlig ordning men plötsligt har munstycket krymt. Läpparna har blivit två hårda "läderbitar"efter fem timmars spelning dagen innan. Mitt omfång har plötsligt minskats med en oktav,det är svårt att ta de lägre tonerna och i höjdregistret,där naturtonerna ligger tätt, är det svårt att träffa rätt vid ett intervallhopp. Jag låter som en nybörjare som slarvat med övningsschemat. Det är lätt att gripas av panik i en sådan här situation medan jag försvinner in i en loge för att försöka förbättra embouchuren.

Vår orkester kan man likna vid en maskin som består av sex kugghjul. Alla hjulen skall vara inoljade och passa till varandra. Varje hjul har sin funktion och gnisslar ett av dem återverkar detta på de andra och därmed påverkas helheten. Hjulen är olika stora och har olika funktioner. Jag vet av erfarenhet att det brukar blir bättre efter några låtar,men i detta fall måste allting fungera omedelbart. Vi intar våra platser på scen och min plats markeras med en vit tejpbit på det svarta golvet. Lamporna i taket som är riktade mot oss gör att salongen ligger i ett totalt mörker,man vet inte om det finns någon publik i salen,men någon har sagt att det skall vara några hundra biljetter sålda. Jag känner mig i denna stund väldigt ensam. Basen kör intron och jag har 3/4 upptakt. Redan i de första takterna "uteblir" en ton som skapar osäkerhet i det fortsatta spelet, för läpparna skiter fullständigt i om jag står på en scen inför några hundra människor.

I pausen smyger sig tankarna på,varför ställde jag upp på två spelningar dagen innan när jag vet hur det blir. Valet var mitt och ingen annans. Det är en enorm skillnad mellan att leka fram lite musik med en frihet att välja låtar,att fråga musikerna till råds som står bredvid,än att ha en konsert där praktiskt taget varje not är bestämd. Jag måste ta den rätta tonen för annars stämmer inte klangen där  trombonen tar tersen och klarinetten ligger kvinten. För en trumpetare är det därför livsviktigt att ha kontroll på embouchuren och att vara frisk då man är insatt i ett system. För många år sedan fick jag en virus när vi skulle ha en CD-inspelning. Jag låg på basfodralet och vilade mellan tagningarna. Jag skulle ha en featuringlåt med enbart bas,"Georgia". Det blev en mycket avslappnad inspelning men den blev faktiskt riktigt bra och ligger idag högt på Youtube.

Plötsligt står en gammal studentkamrat i dörren till logen,som jag inte sett på evigheter. Han spelade trombon på den tiden vi umgicks. Han har påtagliga svårigheter med att andas."Jag har cool" säger han och jag hoppas att det går fort,för jag har haft ett bra liv så jag har inte något att klaga på och jag fortsätter att röka för det är ingen ide´att sluta nu. Plötsligt så verkar mina problem oerhört banala. Denna chockartade påhälsning av en verklighet där man blir påmind om att allt har ett slut,inget är för evigt.

Pausen är slut och vi är åter på scen. Vi har bytt ut en låt och skall spela "Saint Louis Blues". En säker klassiker som jag vet passar mig precis. Den blir bra,det är stake i spelet och jag struntar i om vi kanske spelat den någon gång här tidigare. Andra set blir bättre än det första,vilket är bra för det är detta publiken förhoppningsvis kommer att minnas.

I bilen hem smyger sig tanken på,skall jag sluta spela innan jag slutar som en parodi på mig själv? men samtidigt vet man att det är alltid upp och ner i detta liv,ibland blir det lysande musik,ibland vill man bara försvinna. Jag har en livsfilosofi som innebär att man måste "arbeta på livet". Man måste hela tiden komma igen om man skall vara med. Det gäller att hålla förfallet på avstånd så länge det går. Hemma vid middagen får jag naturligtvis frågan,hur gick det? Mitt svar blev:"första set skit andra set bättre".Jag nämnde detta med min studentkamrat och min hustru förstod honom och sa: "om man haft ett bra liv varför skall man då bara för att leva ytterligare en liten tid säga nej till allt". Ja,kanske har hon rätt.

Nästa spelning är inte förrän på lördag så jag låter läpparna vila till på torsdag.

Som jag skrev i min blogg "Höst" så blev det idag verkligen nödvändigt att kolla täckningen på båten och rätta till de skavanker som stormen orsakat.

Det är fortfarande högt vatten men det har lugnat ner sig.

God kväll

Pelle

En riktig vinter skall naturligtvis bjuda på snö och kyla och det brukar det vara i norra Sverige,men för Göteborgarna kan den helt utebli.Jag skrev en väderblogg när vi hade vårt skyfall (71mm regn) idag känns det som om det är dags att ägna en timma åt vädret.

SMHI:s meterologer säger att det är vinter när dygnets medeltemperatur varaktigt är 0 grader eller lägre. I Kiruna innebär det att vintern kommer 10 oktober och Malmö 7 januari. Vi har ett långt land. Det finns även en kalendarisk definition som säger att vintern omfattar december,januari och februari.Enskilda år kan vintern helt utebli hos oss. Det har hänt att de kallaste perioderna infallit under hösten eller våren. Detta var fallet säsongerna 1956/57 samt 2007/08 då det på många ställen hade lägre månadstemperatur i november eller mars än under de egentliga månaderna. Vintrarna under de senaste decennierna har varit mycket milda.

Enligt SMHI:s statistik så ser det ut så här.

Det som i hög grad avgör om en vinter blir kall eller varm är luftströmmarna som styrs av lågtryckens och högtryckens positioner. För att det skall bli riktig vinter med snö och kyla så bör lågtrycken gå tex över Spanien-Italien-Grekland,eller på mycket nordliga banor över ishavet.

"Snökanoner" kan ibland ge kraftiga snöbyar som driver in från havet.Det är den kalla luften och det relativa varma havsvattnet som gör att det uppstår stora vertikala luftrörelser. Luften närmast vattenytan värms upp och tillförs fukt.De sträckor som är mest utsatta är mellan Söderhamn-Stockholm och Västervik-Mönsterås.

Ett par exempel är december 1998,då det kom 1,5 meter snö i Gävle och januari 1985 då Smålandskusten drabbades av snökaos. Det kratiga snöfallet pågick i flera dygn då vindriktningen var i princip oförändrad.

Vårvintern är "den femte årstiden" med soliga dagar och kalla klara nätter. 

Bilden är tagen i Göteborg. Kommer det att bli så här i år? Det verkar inte så,för de närmaste dygnen blir det blåsigt och milt. På söndag kan det bli riktigt blåsigt i söder.

Klockan är 1250 och det är 9gr,varmt.Det blåser 15m/s vid Vinga och vattentemperaturen är +7,8gr.

God middag

Pelle