På morgonen hämtade en bil den tyske majoren Ewald von Kleist och han blev  körd till Winston Churchills lantställe. Vid framkomsten gick Kleist rakt på sak:" Rikskansler Adolf Hitler planerar just nu för en invasion av Tjeckoslovakien. Men han kommer inte att genomföra den om England avser att ingripa militärt".

   Det fanns många i Tyskland som insåg att Hitler skulle störta Tyskland i fördärvet och ville på detta sätt försöka få ett stopp på hans planer. Winston Churchill rapporterade genast uppgifterna till premiärministern Neville Chamberlain, men han blev inte det minsta imponerad. Hans ord lär ha varit:" Jag utgår ifrån att Kleist är våldsamt anti-Hitler och extremt angelägen att uppbåda sina vänner i Tyskland för att störta honom".

   Några dagar senare rapporterade den brittiske ambassadören från Berlin att han från säkert håll fått samma information som Kleist framfört till Churchill. Den tyska armén skulle mobilisera den 27 september, men England kunde genom ett kraftfullt uppträdande rädda Tjeckoslovakien. En vecka senare framförde ambassadrådet Theodor Kordt på den tyska beskickningen i London budskapet ännu en gång. Men Neville Chamberlain var övertygad om att samtliga hade fel, och att han hade rätt i sin bedömning av den politiska situationen.

   Neville Chamberlain hade ingen erfarenhet av internationella frågor, men han var fast besluten att greppa den brittiska utrikespolitiken. Hans storebror hade varit utrikesminister på tjugotalet och belönats med Nobels fredspris för sitt arbete med att försona Tyskland och Frankrike. Neville Chamberlain ville inte vara sämre, så han beslöt sig för ett personligt möte med Herr Hitler. Statssekreteraren och regeringens mest erfarna diplomat Robert Vansittard varnade Chamberlain på det bestämdaste, men Neville Chamberlain lyssnade inte, han hade bestämt sig.

   
                          

                                          Piece in our time.


   Tre veckor och lika många Hitlermöten senare återvände han hem med ett papper där han och Adolf Hitler lovade att deras länder aldrig skulle gå i krig mot varandra. I utbyte mot denna försäkran hade Chamberlain gett Hitler rätt att införliva den tjeckiska provinsen sudet landet med Tyskland. Göring lär ha frågat Hitler, vad ville mannen? Hitler hade skrattat och svarat: "Han ville ha min autograf".

   Klockan halv åtta på kvällen den 30 september stannade planet från München framför terminalbyggnaden och premiärministern steg ut framför surrande filmkameror och framförde den scen som symboliserar 1900-talets största politiska blunder. Hans ord var: "Här har jag avtalet med Herr Hitlers underskrift! Överenskommelsen som säkrar freden i Europa.

   Våren 1940 tvingades han att avgå. I ett sista brev skrev han: "Jag ångrar ingenting".

   Tyvärr så agerar ofta politiker på detta sätt, de erkänner aldrig ett misstag.

   Vi har i dag politiker i Göteborg som erhåller samstämmiga uppgifter från många, olika,seriösa håll om att Västlänken är ett dyrt dåligt trafikförslag. De ansvariga vill inte ta till sig dessa uppgifter, för de vet bäst själva. Liknelsen med Neville Chamberlains halsstarrighet är slående. Nu leder ett beslut om ett genomförande av Västlänken inte till en katastrof liknande andra världskriget, men i vilket fall till en mindre katastrof för Göteborgarna, och det kan vara nog så bekymmersamt. Våra politiker i dag kommer inte att vara i tjänst när den dagen kommer då Västlänken skall invigas. Ingen kommer att kunna ställas till svars för enorma överkostnader, en tidplan som spruckit och ett trafikförslag som redan är omodernt.

   Skall Västlänken bli Göteborgs största politiska blunder på 2000-talet?


   Källa: Daniel Rydén-Historiska Media 


   Klockan är 0930 och det är -2gr.

   God morgon

   Pelle